Helsingborgs-Posten – 6 december 1866, sida 3

sig sjelf ett heligt löfte, att aldrig oltare låta bedraga sig af det yttersta skenet, och nu blickar han med en viss försigtighet på Franciskas svarta ögon och slollta hållning, med det prisvärdt kloka beslut, att väl taga sig tillvara för en ung dame, som är så högdragnn och hältig. som hon ju måste vara. Det är emellertid någonling hos henne. som emot hans vilja lockar honom att ännu uppskjuta med att taga afsked och då han söker alt göra sig reda för detta intryck, tror han alt det måste vara hennes stämma; den är på en gång djup och dock så vek, oc: orden flyta litt öfver hennes läppar, som om de kände sig väl till mods ett bäras af denna friska, innerliga klang. Det är denna stämmas skuld att Cancellistens hufvudvärk icke blir så stark, att han ser sig föranlåten att lemna sällskapet, och ait han inleder henne i ett samtal mera för att lvssna till de mjaka smekande tonerna, än derföre att han tror sig särdeles bekymra sig om hvad orden innehålla. Samtalet vänder sig mest kring omgifningarne, och på en fråga af Cancellisten svarar Franciska: Om jag tycker om Fre lriksberg! — Uvarje liten fläck, på hvilken litet gräs och några milda blommor gro, ar mig kär: och af alla landtliga nejder är den gamla parken här mig karast. Den är vacker i dag i sin Söndagsdrägt med allt det glada menniskohvimlet, men den är oändligt vackrare om hvardagarne. Jag känner den så väl, jag har ju legat på landet här. (Forts.)