Helsingborgs-Posten – 24 november 1866, sida 2

— — — — —— — — — —J———Ä— ——— ——— ——————— — —742k—AAMh MÄ4A—7—7———77—2k2425—k4äAAAA OQOoAO—c— — — —— — nållit och vi vilja efter en anse Id Londontidning frambära undret för våra läsare. Den enzelska tiluingen skrifver: Et ganska markligt bref, infördt i en af Paris tidningar, kallad i-Etentard, gaf uppslag till den artikel, som publicerades af Gazcile de Lausanne och var riktad mot drottning Victoria. Vär minister i Bern, mr Harris, vände sig med anledning al den till förbundsrogeringen. Elendards korrespondent sokte visa, all den historia, han berättat, förskref sig från fina verlden i Bogcland, hade utspridts i klubbar och i sållskapslifvet samt hade kommit till utlandet just genom engelsman. Efter att ha påstått, att langvarigheten af drottningens sorg ofver sorlusten af sin gemäl soreraolu hofvel odrarlig, olvergär korrespondenten till en redogörelse hur den uppstält den damma historia,, som föranledde engeloska sändebudets upptradande. losvet. säger han. var missnojat öfver Victorias eviga sorg: det gich miste om draminzrovms, baler oci seter. Åristokralien koljde hoivel och afavdt siv från festligheter, dock under högljudt uttalande al sin missbelätenhet. Detaljhandlarne i i London, hvilka lagt an på lyxarlik:ar. klagade bilterligen ofver sorgen, som, utdragen i evighet, skadade deras hantel och förorsakade dem pennisgförluster. De stora udningarne yttrade sitt missnöje medelst ganska zenomskinliga indinuationer, de små tidningarne senom karrikatyrer och opizrammer. Men snart gal droiniagen anledning till ännu värre prat. På Balmoral i Skottland, prins Alberts Jagtslott, sanus en stor, stark qvidam, en riklig högländare af Walter Scotts typ. John Browa ar hans namn och piqurur hans yrke. Brown var prinsens outtrotilige, tillgisne följeslagare på Skottlands otillgängliga berg vid jagten på hjort eller moripa, och vid jagtutflygterna bortlades all etikett mellan den furstlige herrn och hans piqueur. Prinsens död sörsänkle Brown i sörtviflan och den starkt byggde jagaren var snart blott en skugga af sig sjelf. -Vid den resa drottningen sistlidne år gjorde till Balmoral blef hon förvånad öfver den förändring, som inträdt i John Browns helsotillsländ. Men då hennes majestät sält veta orsaken, anställde hon honom i sin personliga tjenst, tog honom med sis till London, derefter ull Windsor och slutligen till sitt savoritresidens Usborne-House på ön Wight. Så långt är nu allt godt och val. Men menniskornas elak et begagnade sig af excentriciteten hos hennes majestats nya lifvakt och ouristokratien började hitta på anekdoter, mer eller mindre apohrysiska, mer eller mindre santastiska. Man berättade att Brown, som 102 sin nya anstallning au serieux, alltid gick i halarne ester drolimngen och tog sig ett sådant valde öfver det öfriga ljeustetolket, alt man aldrig sett maken dertill; att han, utan att bry sig (om elikettes lavar, gick in i hvilket rum ham ville och nar han ville. Man berättade också, att då lord-kammarherren höfligt bad Brown utbyta sin höglandaredragt mot en mera modern, emedan sranvaron af ,inexpressibles? icke öfverensslamde med vanlig anstandighet. hade piqueuren svarat: Mylord! Jag kon hit till verlden barbent oca jag vill också dö barbent.1 klubbarne, dessa värdar för förtalet, skämlade man oforsynt härofvar, alla möjliga galenskaper pänittades och hvarje dag hade man sarska anekdoter i ordning, mer eller mindre otroliga. Man ansåg det för så trefligt, att åt den dygdiga qvinnan par excellence, den tadelfria drotiningen af England, få gifva det förolämpande namnet Misstress Brown. Sedan tre månader tillbaka cirkulerade dessa kalomnier i de tre förenade konungarikena, till stor tillfredsstältelse för en hop dagdrifvare och äfven for sådant folk, som bara längtade efter bjudninsar till drottningens palats. Härigenom kan man förstå mr Harnis uppblossande; men nog hade det varit bättre om ) — bh