Helsingborgs-Posten – 28 juli 1866, sida 3

icke hindra er inträde i det förlofvade landet— alltid ord för ord såsom ni sjelf sade. Är ni mera oberoenda? Har ni lagt första hand vid er gyllene framtid ? Har ni salt, jag säger icke foten. ack nej! blicken på gränsen till Canaans land, uppfylldt af blommande vingårdar, porlande källor och härliga skördar? — Ni vet, hvad jag skulle kunna svara på denna min tredubbla fråga, min stackars vän! Det är nu några dagar sedan jag, på er entragna begäran, gick att besöka er på gatan Pigale i hvad ni behagar kalla er atelier. Oss emellan sagdt, så är det ju intet annat än en temligen mörk koridor hvars midt upptages af den lilla trånga kammare, der ni bor och der ert snille morgon och afton uppbygger de korthus, som verklighetens vindfläkt oupphörligt kullblåser. Jag lemnade er boning med hjertat fullt af bitter smärta. Jag vet väl, jag känner det bättre än någon, huru tunga de första stegen af artistens bana äro. Jag har också ni vet det, lefvat i centaurens håla, ätande de vilda djurens merg och hafvande intet annat att dricka än mina tårar. Det är för den skull jag vid första ögonkastet fattar allt det elände man söker döija för mig; det är fördenskull jag icke tillåter att ni lider längre. Låtom oss tala öppet med hvarandra, min käre vän. Jag har visst icke för afsigt alt såra er egenkärlek. Det minsta nälstyng på denna ömtåliga punkt förvandlar till oförsonlig fiende den som varit utsatt derför och jag vill, att vi aldrig skola upphöra att vara förenade såsom två fingrar på en hand. Emellertid huru stor talang jag också anser er kunua ega, så får jag