Helsingborgs-Posten – 26 juli 1866, sida 3

Men har du slutligt kant zeflren landa Intill din lock, din kind — och tjusning blanda Uti värt jordlifs tryckande besvär? — Lik Olgas skönsta skatt — dess själ den är. Svärmeri. Kärlek, kärlek! hvadan är din tjusning Stundom mild, liksom en vårvinds susning, Stundom stormande, lik nordans hot? En du skänker blida, sälla öden; Men en annan sorger in i döden — Och dock alla, lyckliga, som arma På din nåd, nedfalla för din fot. 0 du sol på lifvets dunkla himmel! Jvadan strör du uti känslors hvimmel Denna glöd, lik gudanektarns brand? Hvadan denna hjertats ljufva villa, Uvilken ingen makt förmår att stilla, Denna trängtan, dessa kanslors tjusning, Som oss återför till Edens land? Hvadan åter dessa sorgens toner, Vida skilda från de himlazoner, Uvilka sällhet hägra i vårt bröst? Denna söndertryckta tår på kinden, Som förstelnas utaf aftonvinden, Dessa suckar, som ur själens bojor Täligt klaga med sörgråten röst? Hvar — hvar skall man gåtans lösning vinna, Hvar, o hvar dess dunkla ursprung finna? — Den blott lösas kan af dödens hand. Menshans lott är blott att fröjdas, lida, Och med tålamod sitt öde bida. Skön är tanken dock att lifvets sorger Flykta bort uti ett bättre land. Der skall själen slutligt få sin hvila, Och i lugn till fadrens hjerta ila Ifrån detta lifvets usla grus. Sorgen dör med sista hjerteslagen, Själen helsar glad försoningsdagen, Andas ut sin sista suck, och ilar, Löst ur bojan, till sin faders hus. Då, i tankens gyllne rosendrömmar! Blir den fröjd, som stundom genomströmmar Menskans själ, förverkligad och skön; Vi i andans rike kransar linda, Och, med evighetens rosor, binda Dem kring minnet utaf flydda tider, Genom saligheten af en bön. Derför, hjerta! tro ej lifvets fröjder, Ty knappt le de uppå lyckans höjder, Förr än sorgen breder nattlig fläkt Öfver glädjen, som lik moln försvinner, Förrin den gränsen för sin tjusning hinner. Blott i himlens stjernbeströdda rike Den ej mer kan byta om sin drägt. Hjerta, hjerta! kan du dock ej svara, Ej din känslas ursprung uppenbara, Vet du ej hvarför du känslor bär? Hvarför längtar du vid annat hjerta Njuta lifvet, och hvar bitter smärta Glömma vid de ljufva hjerteslagen Som för dig den högste sällhet är? Dock du tiger — och uti dig brinner Rastlöst lågan, tills ditt lif försviuner, Långsamt tärdt i menskans qvalda bröst. Så i tysthet jublar du och klagar, Lyder villigt dina känslors lagar, Utan att dig sjelf rätt redogöra Hvem som styrt dig med sin herrskarröst. Kärlek, kärlek! — Så den sig vill kalla, Som så dina känslor kan besalla, Som gör lifvet bittert, eller skönt. Fåfängt du dess dolda källa söker — Den i tusen bugter fram sig kröker, Till den slutligt äfven dig har hunnit AA hart Of 3