Helsingborgs-Posten – 26 juli 1866, sida 3

D — ningsfulle lyckönskare skall endast öka antale af dessa i mörker försvinnande martyrer. — Det är sannt, svarade Jules Dupre, ungesär så har jag sedan en half timmas tid tänk inom mig sjelf. — Jag visste det nog: edra ögon, sade mig det: men som jag sagt er, är jag ohjelplig. En Corregio står alltid för mina blickar; jag tror icke endast på denna ädla, storartade chimär. som man kallar äran, utan framför allt på denna lysande verklighet, som man kallar lycka. Jag skall blifva målare. I detta ögonblick kommo de genom tjogtals pittoreska omvägar fram till den härliga Libanons cedern, som en stackars lärd, ett pris för tusentals försakelser och vedermödor, i vecken af sin hatt fört med sig från Syrien. En molnfri himmels sol uppvärmde luften. Såsom vanligt satt i skuggan af det jättelika trädets vaggande grenar en mängd menniskor, visserligen af mycket blandadt innehåll, men alla muntra och glada. — Kapitalister från gatan hvilka ritade i sanden med dobbskon af sina käppar med elfensknappar. — landboar, hvilka med sina kikare betraktade den imposanta anblicken af Paris nedanför deras fötter. — Hvita och rödkindade barn, som rullade sina tunnband omkring cedern. (Forts.)