Helsingborgs-Posten – 14 juli 1866, sida 2

till en afskedssess. Ehuru de fortfarande voro puppor medan jag blifvit en sommarfogel, som stod i begrepp att flyga ifrån dem, voro de dock öppna och rättframs emot mig, och jag visade mig å min sida icke stolt emot dem. De höllo tal till mig, drucko min skål, önskade mig ett långt och lyckligt lif och sjongo till min ära en bekont visa, i hvilken de gåfvo mig sin försäkran, att jag var en treflig pojke, hvilket också icke kunde bestridas. Jett gripande föredrag hembar jag dem min tacksamhet. Vi utgöto tårar, tryckte hvarandras händer, slogo våra glas i kras, togo afsked af hvarandra och glömde snart allt i Morphei armar. Nästa morgon vaknade jag med en stygg hufvudvärk, som min egen herre men för öfrigt herre öfver mycket litet; mina studentdagar sago bakom mig, den vida veriden för mig; det dristskapilal hvarmed jag nu skulle börja lifvet bestod i rättigheten att sälta M. R. C. S. efter mitt namn. Det var ju alltid något, men jag visste dessvärre, ett det icke fanns någon alycbraisk formel, med tillhjelp af hvilken jag kunde förändra bokstäfverna M. R. C. S. till L. S D. Jag kände mig onekligen något nedslagen; låt oss antaga, att anledningen härtill bör sökas i den naturliga reaktionen efter den spänning, i hvilken jag befunnit mig de sista månaderna, under det jag förberedde mig på och tog min examen. Jag ville ogerna skjuta skulden på Middlesexhospitalets punsch, isynnerlhet som midicine studiosi vid detta lazarett gjorde sig en smula till af det sätt, hvarpå de beredde denna nektar. Hvad nu än anledningen var visst, är, att jag vaknade med hufvudvärk. Jag lade mig åtor