är dock endast en insinuation, som ju viserligen kan vara rimlig, men som förskrifver ig från Frankrikes fiender. Åntagligast är, att rankrike söker sin magtutvidgning på någon nnans än Italiens bekostnad. Högst beteckande är det, att alla de demokratiska bladen i trankrike, som städse med värma tagit ordel ör Italiens enhet, råda den italienska regerinven att gå in på kejsar Napoleons förslag, unler det de legitimistiska och klerikala franska naden, som äro Italiens bittraste fiender, göra itt yttersta för alt hetsa italienarne Mill all afvisa Frankrikes inblandning, emedan de hoppas, att det unga konungariket då skall falla sönder. Några franska tidningar anse, alt Österrike, då let afträdde Venetien till Frankrike haft en lömsk biafsigt, den nemligen att inveckla Frankrike och Italien i enighet, kanhända krig med hvarandra. Till dessa hör Journal des Debats, en af de få fullkomligt oberoeade sranska tidningar. Då vi undersöka den franska pressens hällning,säger J. d. Debats, så sinna vi, att alla de blad, som äro vänner af Italien så godt som enhälligt önska, att det skall veta böja sig för de fordringar, dem en ny simation, uppkommen af alldeles oförutsedda händelser, ställer på dem. Den del af pressen deremot, som är siendtligt sinnad mot Italien, gör sitt yttersta för alt drifva det till motstånd. Dessa blad bemöda sig på alla upptänkliga sätt att gjuta gift i italienarnes sår; de håna och gäcka dem och låta dem under otaliga omskrifningar veta, att de icke betyda något i och för sig, då det är Frankrike, som skänkt dem Lombardiet, liksom de aldrig skulle fått Venetien utan Frankrike. Allt detta är slugt beräknadt på att upphetsa italienarnes sjelfkänsla och förmå dem till extrema beslut, hvaraf farliga förvecklingar kunde uppstå. De nämnda bladen gå till och med så tångt, att de hota Victor Emanuel med en revolution, om han går in på Frankrikes bemedling. Men den alsigt, som döljer sig bakom ett sådant språk, är icke svår att genomskåda. De blad, som uttala sig så, äro mycket rädda för, alt Italien skall bedöma situationen med större kallblodighet, och ännu en gång låta leda sig af den kloka politiska sans, hvarpå det gifvit så många exempel. Det är just detta resultat, som den anti-italienska pressen vill förhindra. Dess plan går ut på alt utså tvedragt bland italienarne, upphetsa parliernas våldsamma passioner till det yttersta, hindra förnuftet att komma till sin rätt och derigenom framkalla en brytning af den franskitalienska alliansen, och häri handlar den i godt förstånd med Österrike, hvars lömska berakningar icke längre äro en hemlighet för någon. Men vi hoppas, att Italien skall åter finna den ro och den måtta, som det så väl behöfver; det har icke undgått de faror, som omgåfvo dess frihet i födseln, för att låta fånga sig i en så plump snara. De fordringar, konung Wilhelm uppställt säsom grundwal för fredsunderhandlingar, äro, om man får anse re i La France och Berliner Börsengeit. metdelade uppgifterna autentiska, få oförstämdt tilltagna, att de antingen. rent af måste hafwa uppfsiällts för att prutas på, eller oc äro sett tycligt bewis på att Preussen, trots Frankrite, ämnar fortsätta sitt werk i den antyrra skalan. Preussen har få länge want sig wid att betrakta frormagternas interventionshotelser såsom blott munwäter, att det mi ide deraf will låta hejda sig på halfwa wägen, och i synnerhet om England oh Ryssland komma att deltaga i mäklingen, ans ser det sig kunna wara tryggadt mot en bewäpnad inblandning, ty ingenting är säkrare än att nämnde trenne magter aldrig gå tillsammans, förr än det ster tecken i solen oh under i månen. Likwisst kan Preussen härwidlag hafwa gjort upp räfningen utan wärden. För tre år sedan, då Preusfen och Österrike förenade fig att lemlästa Danz mark, war Frankrike dömdt till owerksamhet, emedan det ide kunre uppträda utan Englands allians af fruktan för en ny preusfiftsöfterrififf:ryff foa Er : — — —— —