ning, som var nära att brista ut, ty han hade aldrig sel henne så skön. Hon var klädd i en med guld inväfd sidenkladning: hennes skuldror 6ca armar voro obetäckta; det mörka tyget gjorde att deras hvithet var ännu mera giänsande. Hon helsade de bäda fremlingarne med ett himmV ski smäleende och i det hon vände sig till Yan-Dyck, sade hon med ett ojemförligt behag: — Mästare, jag är till er tjenst; ået är för mig en stor ära alt få sitta iör er. — Lål oss gå till ateliern, sade grefve Brignole; signor Van-Dyck kan der utvälja sina paletter, dukar och penslar. De fyra uppträdande i denna scen inträdde i atelieren, som gränsade inii l ateliern. — Nu, fortfor grefven, äro vihos er; tillåler ni oss stadna qvar? Van-Dyck hörde nu icke till jorden, han svarade icke, men Pallavicini, som hade medlidande med sin väns kärlek, sade mel den största kallblodighet till grefven: — Jag känner Van-Dyck; man måste låta honom göra som han vill; han tycker icke om att måla när åskådare äro närvarande; låt oss gå ut. Grefvinnan oah Van-Dyck blefvo ensamma i ateliern. — Jag vet ingenting så vackert som ert porträtt af markisinnan Velletri sade grefvinnan med familiar ton, likasom hon sålunda velat göra samtalet ledigt och utan tvång. — Jag skall af bäsla förmaga söka göra mig förtjent af ert bifall svarade målaren skyggt. — Det har ni förut. Jag känner henne icke morkisinna, Velletri; är hon vacker?