Heljingborg. Theater. Att wi ide förr nämnt något om Hr Slfforss tbeaterförest lällningar, har en god arund ernti, att de flesta af be hittills sifna pieserna warit gamlå bekanta för publiten. För twenne stotten få mi litwäl härmed göra ett undantag: Prinsessan i ren slumrande skogen af Octave Feuillet och MWänarfröfen af Joy, Jolin. Båda bafwa en litnande uppgift: att skildra motsatsen emellan den gamla tiden, kangien regim, med na inrnotade körtsförpomar, fin snäfwa merldaåsigt, men tittita mer sin i många afseend en weris liga adel i täntes och handlingssätt, och den mos erna sunbällsandan mer sina fria grundja tser sin rätt:disa åt jörtjenstens och arbetets avel men tillita med sitt drag of egoism och sin brist på fins känslighet. Den smenste författaren har icke a ute tat tetta motsatoförhållande fullt så rualijtiskt fom ren franske, och han kan derföre bättre lyckas att arrangera en förjenanre slutscen. Hes båda är emellertid just denna försonande upplösning ett fel, ty förjoningen ligger pa ytan och framgår icke uf en inre omstapning af personornas åstad ningsrätt. war serskilt Joline Mölnarfröten beträffar, så intresserar den genom fina glänsande detalier, ge nom fin warma tänola, och sin fynd iga dialog, men man kommer derjemte owilforligen att bekl ag, att en i få månqa andra afsceaden rikt utrustad förs fattare liver em få total brist på fantasi. Om ut förantet hafwa wi i allmänhet ide annat än vort att säga. Såsom något serdeles förtjenitfullt framhålla wi Or. sterbergs spel både i Prins snesan, i dden flumrande ffogen och i Mjölnars völen. J det sednare stycket förtiena äfwen Hr. Forsberg 5 fröten Läman samt Hr. Puschau ålt erkännande. Flera nya saker lära i de närmaste dagarne komma att uppföras.