Helsingborgs-Posten – 12 juli 1866, sida 3

likhet med markisinnan Veletris, som ni målat och som är ett mästerstycke likasom allt hvad ni gör ... A propos, hur är det med vår Lerbino hjelte? Säg mig något nytt om honom? — Han reste i morgse till Fiorens. — Det var väl en slagskåämpe, lejd af Gippinerne; jag kunde tro det. Mina fiender hafva velat mörda mig på sjelfva min brölloppsdag: det var mycket väl uttänkt. Mina herrar, haf den godhelen att vänta mig här ett momenlino; jag skall gå efter min hustru. Derpå gick han in i de inre rummen. Van-Dyck och Pallavicini betraktade hvarandra under nägra ögonblick, utan atl säga ett ord. — Ett godt råd, VanDyck. Tar du emot det? — Ja. — Gå. — Omöjligt! hvad skulle grefven tro? — Hvad gör det dig? — Han skulle tro mig vara galen. — Om en fjerdedels timma är du det helt och hållet. — Jag öfverlemnar mig åt mitt öde. — Men betänk dock att du är sårad, att din hand icke kan föra penseln. — Jag skall måla med venstra handen. — Du är blek, du lider, du är ju nästan vanmäkfig, du dör genom detta arbete. — så mycket bältre. — Dörren öppnades och grefvinnan inträdde. Man skuile kunnat sagt att galeriet illumincrades af hennes bländande skönhet. Till och med Pallavicini undertryckte ett utrop af förvä