Helsingborgs-Posten – 10 juli 1866, sida 3

— Ni går temligen långt bort alt göra er bön innan ni lägger er, sade San Gallo skrattande. — Det är venligen förhållandet, svarade grefven kallt. Vill ni följa mod? De tre aktörerna i denna scen stego ned på gatan och gingo helt tyst till lönnporten på fismmingsvallän:der sägo de en man insvept i en mantef, Som tycktes vänta på dem. — Det är utan tvifvel vår hjelte, sade grefve Brignole. — Det är han, svarade Pallavicini. — Ni kände då till Gippino. Alls icke; han mötte mig på Sirada Balbi. sri igade mig om jag var adlelsman, förklarade för mig sin affär och jag biföll hans begäran. Nti gjorde rätt deruti; åtminstone då ni är med behöfver man ej frukta något försåt. — Det var också det jag tänkte på. — Tack. — Man trädde ut på öppna fältet; Van-Dyck gick först omkring tjugo steg i förväg, han stadnade i en liten tamarindskog, hvars dystra grenar ännu mera förökade naltens mörker. — Det är då här som ni vill inviga ert baner mot en medlem af vårt ädla hus. Van-Dyck tog värjan i hand och svarade icke. — Jag förbereder er på, fortsor Brignole att jag ämnar försvara mig tappert, ty jag vill icke min första bröllopsnatt göra min hustru till enka. Van-Dyck studsade och ställde sig i garde. Straxt derefter korsade de båda sina värjor. Striden blef icke långvarig. Van-Dyck tick ett våldsamt värjstyng i högra armen; svag till