Helsingborgs-Posten – 16 juni 1866, sida 3

Vid invigningen af Linnåmornhenle Råshult den 12 Juni 1565, i smäländska nationens i Upsala namn. På bragdomsträlade heroers grister Du tram; var öfverallt, o Svithiods folk! Din böga forntills glänsande bedrifter sång och saga fålt en hänryckt tolk: Er herrlia skatt är ädla bragde rs minne, Som tänder mod och stolthet i vårt sinne. Men icke blott med segerrika vapen Nationen gör sig ärans Straålgzlan, vard, I telligensen. konsten, vetenshapen. De väga tyngre dock än bjeltens Svard: Och tanken strålar öfver lhkets hvimmel, Som öfver brokig jord den klara himmel. Se! velandet städs vidgar ut sitt rike Med segrar, vunna genom andens makt, Och ifrån djupet guld förutan like Det hemtar ur förborgad vishets schakt, Och likt Prometheus det från höjd n lånar En eld, som både värmer och förvånar. Derföre må den sasterbygd, som vifvit Åt Sverges vetenskap sin störste son, Hvars namn helt säkert längre prisadt blifvit, Än skallat har de svenska bragders dån, Ock vittna, att vi tacksamhet nembara Åt männen, som oss bringat lus och ära. I denna nejd, vid randen af en källa, Ett barn, mel blommor lekande. en sång Insöfdes af de vågor här framv lla, Desträladt af en sol i uedergånz: Så mottog blomsterkungen, gudaburen, Betydningsfullt sin hyllning af naturen. Och barnet yngling blef: nöl och bekymmer Förmörkade det unga sinnets hopp, Men af det regnels moln, som ljuset skymmer, Bevaltnas späda stängeln, och dess knopp Sitt inre öppnar och i sole: is strålar En blommas kalk i all sin fägring prålar. Men, ynglingen blir man, och verlden väckes Till äpnad upp af hans Snatursystem; En diamant i början stoftbetäckes 8, Men, funnen, pryder den ett diadem: Så gaf den stilla, anspråkslöse lärde Det land, som honom frambragt, högre värde. Ett brokigt virrvarr förut var naturen För menskans blick: i väsen och i form Man mångfald såg hos växterna och djuren, Men ingen enhet fanns och ingen norm; En splittrad vishet blott man kunde vinna, Men inre sammanhang stod ej att linna. Nu tänkaren de dolda lagar sinner, Och som ett ordnadt helt naluren står. Och djupare, än mången dödlig hinner, I-Guds rådkammare han blicka får: Lagstiftarn lik, naturens verld han skiljer I ordningar och slägter och fam ljer. Ej endast Sverges folk du tillhör mora: För hela verlden strålar Snillets ljus, Och häfden rern dig fått introducera I mensklighetens stora riddarhus. Men derföre din fosterbygd just glades, All en dess son har gjort sig plats derstädes. Från lärosätet, som du frejdat, sänder Din hembygds ungdom tacksamhetens gärd; En helsning bringa vi från Fyris stränder Från efterträdaren, din spira värd. Hell er, som blomstren vid kunskape ns bana Likt en Linnea och en Friesiana. 0. 8.