Helsingborgs-Posten – 16 juni 1866, sida 3

Han steg upp och gick vidare. En svalare bris började att mildra eftermiddagens brännande hetta. Han varseblef en liten by på kort afstånd. De häftiga sinnesrörelser, som uppstått i hans bröst, vid det plötsliga mötet med Mari, började så småningom skingras. Vägen han följde slingrade sig genom rika fält. De purpurröda vindrufvorna blickade rodnande fram mellan de gröna bladen af vinrankorna, som inflätade i träden, hängde i yppiga festdoner mellan grenarne. Den lysande cigalen sjöng helt lusligt bland stenarne som bildade de låga vallarne här och der framskymtade fält, der den gula säden föll för de solbrända arbetarnes skaror, deras bruna pannor omvirade med lysande dukar. Längre bort porlade en täck liten bäck fram ofver de lösa stenarne i dess bädd och nedföll i en liten fördjupning, i hvilken några mörklockiga barn med gnistrande ögon nusänkte sina bruna vattenkrus, och der äfven Schwartz afkylde sin heta tunga. Men Erik gaf ej akt på all denna härlighet, hvilken under andra förhållanden skulle uppvåckt hans varmaste beundran. Nu deremot var hon sluten och tankfull. Han uppnådde byn, som han sett på afstånd och då han kom in deri, såg han sig genast om efter någon som kunde säga honom vagen, eller som han kunde sraga. hvar han kunde få logis för natten. Han beslöt, att ej på något vilkor återvända till Rom, förrän han hört ifrån Carl. Han ville vänta i byn och derifrån skrisva till Carl. Då Carl kunde försäkra honom, alt hon hade rest, ville han återvända; men på Kronenthal måste han för i vinter uppgifva alla