Helsingborgs-Posten – 26 maj 1866, sida 2

na enslighet och pryda den med alla Asiens behag ... Edvard, upprepa för mig ännu en gång hvad hon sade! upprepa för mig dessa himmelska ord, som genljuda i mitt hjerta . .. Ack! om jag varit vittne till hennes ångest, skulle jag fallit ned framför hennes gudomliga -knän, jag skulle dött af glädje i stoftet af hennes fötter. — Ja, Gabriel, denna qvinna älskar er ; hon älskar er ända ifran den dag, då hon gick in på att på schack spela bort sin papegoja till er Jag känner qvianorna och isynnerhet unga enkor, hvilka äro ännu mera qvinnor än de öfrige. Eva blifver sin mans minne trogen, så länge som det finnes en svart prick i hennes klädsel. Så snart hon kläder sig i ljus dragt är hon er. — Och denna fördömda i dyn rotande kärra som icke går framäl ... och natten! natten som snart är inne! — Vi hafva ingenting att frukta, Gabriel, vi äro beväpnade ända till tänderna och våra tjenare äro inga krukor. — Åh! det är icke faran jag fruktar! Eva måste vara i en dödlig ångest ... — Så mycket bättre! så mycket bättre! Gabriel. Ni kan väl föreställa er hvilken hänryckning, hvilken gladjeyrsel er återkomst skall uppväcka; hvilka ljufva händer som skola smeka och putsa ert blodsuddlade hår! Hero och Leander skoia denna afton på nytt lefva upp i Coromandel. — Edvard! Vi komma ju ej ur stället. Hvilken usel väg. Regnet häromnatten har gjor! alla dessa hålor deri. Det går ju så långsamt