Helsingborgs-Posten – 26 maj 1866, sida 2

Nägra ord om bildning och s. k. halfbildning. (Ur Norrköpings Tirningar). J folkskolan ligger till wäsendttig del wårt folls framtid. Det är försi nyligen man lärt fig infe detta. Ännu nyare äro te åtgärder för att åmär gabringa en wertligen duglig foltffola, till hwilta tenna insigt lett. De äro ännu allt för nya, för att man stulle kunna döma om deras ändamålsens lighet. Men en sat synes wara säler, nemligen att ändamålet är godt ech till och med det bäita. Emellertid har äfven detta mål, folkstolan, warit och torde ännu wara från åtskilliga håll misskändt. Det har inwäntts af den lärda bildningens måldgs män, att feltstol an kan till det högsta ide åftade tomma mer än en half bilening, fom leder till yt lighet, jlärd, förakt för gammaldags enkelhet, olust för arbete m. fl. olater, beroende på eu ytlig och dere före falsk insigt om bitdningens beskaffenhet. A ans dra sitan är folkskolan ännu misskänd af en stor vel ibland folket, och ingenting gör lärare och skolräd mera bekymmer, än förföret att åstadkomma en nås go lunda ortentlig skolgång färdeles af ven fattis ga re besolmingens barn. Dessas målsmän synas frukta dels ven tidsuppoffrina, fom folkskolan fräfwer, dels tydas te förmena, att hwad ver läres är för barnen öfwerflödigt och onyttigt. Från begge dessa sitor tillråtes såleres utt inskränka follläås ningen till psalmboken och letetesen såsom det enda nödwändiga. Om wi först närmare betrakta talet om den s. k. balfbilvningen, få torde det tillåtas of att uppkasta ven frågan: hwad är balfbiloning? Eller wågar någon påstå fig innehafwa en hel, d. w. s. inte ständig? Swaret måste blifwa det, att äfwen den, som egnat sitt lif åt fiuvier, ide fan tillegna fig hälften af vet wetande, fom i fin helhet tillhör mensktligheten, men aldrig fan blifwa en enskilt menni ias. Man borde då tala med mindre föraft om ren balfbiloning, fom består uti att hafwa ins hemtat en mindre del af detta wetande. Stillnaden emcilan den ene och ven andre härutinnan är def utom ej få omätligt stor. Föröfrigt, är det vå fälect, att halfbitdningen ide ändock är betydligt bee än ingen bildning? Skulle det t. ex. wara en förluft, om färerneärfda widskepliga och inskränkta fö. etälluingar retas, uppklaras och utwidass få widt fig göra låter genom barnannderwisnina? Om äfwen försäderns entelhet ofta går förlorar, få torde feltskolan ej wara ensam werkande dertill. Lättad samfärdsel genom alla delar af landet torde hafwa en betyrliy del i denna företeelse. Den Åitadtome mer jujt vet utjemnande af olita orters egendomlinhet och ofta ensidighet, som alstras af ett från den öfriga werlden afjtängdt läge. Men just fame tisigt med aflägsna orters framträrande i den allmänna rörelsen behöfwes folkskolan. Wida mer har den behof af underwiening, fom tväder uti werlden, än ren fom stadnar i ensligheten. Också ertännes solkskolans stora wigt och wärre alltmer å ve biitade, ehuru mid dess första uppträdande åre gruncliga och allwarliga tänkare misstände henne Å ven bilening hon meddelar. Wida mindre wisserliaen fan det förundra, om ett misskännande af folkskolans ändamäl wisat fig frän deras sida, som skulle genom den erhålla sin biltning. De äldre, som aldrig erfarit eller wetat bwad de konstiga saker betvda eller tiena till, hwilka folkskolan meddelar, kunde naturligen icke hwarken för ja sjelfwa eller fina barn känna något begär att tillegna fig ressa nya saker. Dertill fom den öfwertygelsen, att detta allt wore onyttigt fjesl, som blott upptoge tid för barnen, då dessa bättre behöftes hemma, för att gå sina förälcrar tillhanda. Slutligen ta nste hos mången en naturlig motwilja för att se sina barn wexa sig sjelfwa öfwer hufwudet genom denna för tem fremmande bildning. Dessa och dylika skäl äro de, hwilka man hör anföras fås som urvfäft för försummad eller förhindrad skolgäng. Det är klart, att ver ett sådant språk föres i hems met, der fan ide gerna uppwexa någon stor mot