Helsingborgs-Posten – 12 maj 1866, sida 3

— Åh! jag förstår, min fru, sade Klerbbs; det är ekta engelskt. — Ni skulle gifva hälften af er förmögenhet, sade Gabriel, det är frestande. : — Om jag ännu hade den, sade Eva. — Ni har ju qvar den insats sir Edvard vågade sitt Peru emot, vid schackspelet igår. — Ja, sade Eva, jag känner, jag som icke vill älska någon, att vid en obestämd tidpunkt jag skulle kunna skänka min tillgifvenhet till den oförskräckte verkställaren af min viija. Jag har ider som äro egna för mig; jag vet icke huru det går till i Europa; jag känner endast min egen naturs vanor. Ja om cn man lydde mig ända derhän, så svär jag, att jag skulle taga honom till min make . . . Men, tillade hon småleende; jag begär en omöjlighet . . . ... det var en nyck af min hämnd! .... Jag är tokig som uttalar den! Ursäkta mig. — Min fru, sade Gbriel med en darrande röst, ni har haft en mycket orolig natt. Följ ett råd, som alla edra vänner skola gifva er. Gå och tag er litet hvila. Morgontimmarne föra med sig en mycket ljuf sömn. — Rådet är godt, jag gifver er och er vän detsamma tillbaka. Adjö mina herrar, vi äterses vid frukosten. Då de båda voro allena, sade Gabriel till Klerbbs: Min vän, låtom oss skiljas på några timmar; jag dör af sömn. Då jag uppvaknar, kan jag säga er, är jag galen.