Helsingborgs-Posten – 24 april 1866, sida 3

Gabriel hvad han väntat. Eva var borta: hon tillbragte i ett anspråkslöst hus i staden de första månaderna af sitt enkestånd och tog icke emot andra besök än af sin svåger Talaiperi. Det västvänliga öfvertlöd, som fardom glänste i Mou toussamys boning, hade försvunnit med husbonden. Inga flera lysande fester, icke några gästabud, ingen kärlek och ingen glädje. En dödstystnal herrskade i de inre rummen; soglarne slogo fran och tillbaka mellan spånen i persiennerna: de vissnade blomstergzuirlanderna hängde ned på kioskerna. likasom raknade lockar; vattenstrålarne spelade icke mera i marmorbassinerna. Eden hade förlorat sin Eva. Tack vare Talaiperis godhet, kunde Gabriel och klerbbs anse sig såsom herrar i huset. Den kloke Indiern ville så mycket som möjligt genom den största gästfrihet komma dem att glömma de sista så grymma dagarne och nätterna och på samma gångs i allas ögon hedri det mod de visat på stränderna af Lutchmifloden, då de så hjeltemodigt störtade till hans broders hjelp. Antalet af tjenarne, som hörde till huset, var icke förminskadt, men nästan hela personalen var förändrad. Några Indier, af en bepröfvad trohet, voro de ende, som undsluppo denna rensning. Engelska tjenare ersatte nu de förre tvetydige och förrådiske peonerna. Den klokhet, som varit rådande i dessa husets anordningar, voro ett tillräckligt bevis på det intresse Eva ännu hade för stället, och Gabriel slöt häraf, att den vackra enkan skulle lemna det tråkiga Madras, så snart omständigheterna det medgäfvo. De båda vännerna, uppassade af ett tjog tje