Helsingborgs-Posten – 24 april 1866, sida 3

budar, tagel, här, ull, klärer m. m., slutsigen och genom djur, hwitka icke sielfwa aga pas af sjakdomen, men i hwilkas hud smittämnet kan fastna. Wanligen inom 10 dagar; men i undantagsfall äfwen först 13—18 dagar efter det ett djur warit utsatt för smitta, utbryter sitreeme cu och ger sig tilltänna med följante Sjukdomstecken: De tecken, som wanligen först fästa uprmärksambet, äro: minstning af mjölfen (bos for), minifar forerlust, oregelbunten itisling och sparsam afgång af mörk, torr, ofta med siem öfwerdragen spillning, hwarjemte kunna iakttagas omwexlande wärme och köld på horn, öron och förs ter, frossrysningar med omwexlande wärme, våffynurad antecrägt, torrhosia, necslanenbet och tvögiet mid rörelse. Men wigtigare än de uppräknare sjuttomstecknen, hwilka förctomma i flera andra fjutdomar, äro följande, nemligen: Krampaktiaga ryckningar (muskeldallrinaar) i fyns nerhet ä främre kroppshälften och då djuren äro stående: en egendemlig, liksom sammantryckt ställning, böjd; en förhöjd känsligbet längs ryggraren: en wacklande gång: fläcktals stripiga här, i synnerhet å ryggen, samt för öfrigt ett egendomligt utscende, utmärkt i synnerhet derinenom, att ögonen äro djupt indragna i fina hålor. Unter 2—3 bagar tilltager kraftlösheten, få att djuren ide förmå att hålla fig uppe (utan ofta liaga) eller ens att hålla hufwudet stilla, hwarjemte följande mera utmärkante sjukdomstecken fig utwecklat: En förökad afsöndring af tårar, blandade med ett gult slem, som dels fastnar i inre ögonwinkeln, dels följer tärarne utför kinden och, fastnande här och ber, gifwer ansigtet ett smutsiat utseende. Daonfloden äro swullna och ögats binrehinna har en ljuseller mörkröd färg. Ur näsan, hwars slemhinna antingen är jemnrör eller blek med röda fläckar eller strimmor, utslyter i stor mängad ett i början wattentunnt, sedermera tjockare och slutligen wahrlitt slem. Ur munnen afföndras ett segt, i trådar dragbart slem, hwilket säsom ett skum betäcker munwinklarna och, vå sjuttomen en längre tid fortfarit, blir blodsirimmigt. Mulen är torr, men deriemte besatt med stora, klara droppar. Clemhinnan på läpparne och i munhålan är antingen iemnrör eller fläcktals blef och rör. På underläppen och under tungan i synnerhet, men äfwen på insidan af öfwerläppen och munwägaarna, finnas ressutom större eller minz dre matthwita fläkar, som wid beröring med fingret lätt aflossna, hwarefter på ftället ytliga jär uppe komma. De afleasare delarne utgöra em smörjig, hwit, nästan ostlik massa. Hos hondjur förekommer likaledes i skidan en förökad rodnad eller ömsom röda och bleka släckar: och på det ställe, der dess slemhinna öfwergår i den yttre huden, äfwensom på slemhinnan sjelf och på den yttre buden rundtomkring skidöppningen, finnas piliga särnarer, hwilka upplommit genom öfmerhus dens astöftning. Dylita öfwerhuds-afstötningar ega jemwäl rum så ränterna af näsflyglarna och ögonlocken samt å jnfret. Anderräaten är Påstyntad, djuren stöna mycket och åta höra, i synnerhet när ve stå bundna, en fort, eå och rosslig hosta, fom de synas endast med swåighet kunna frampressa. J början af siutdomen är, såsom redan blifwit imndt, träcka fgången ringa och träcken torr; på —4 dagar ifrån siuttemene början blifwa öpp: tingarna tunna, fastän ännn träckblandare, men edermera guls eller svönaftig till färgen eller nåjon gång blodblanvade. De påfomma ofta, med ller utan kramp i tarmkronan, och äro till mängen mer eller mindre ymniga. Foders och vridsluten upphöra, liksom idislingen. Emellan hud och hull företomma i mänga fall uftswulster, som igenkännas på den knistring, som vid tryckning å densamma förnimmes. ö med batbenen skjutna unrer kropven och ryggen