Helsingborgs-Posten – 24 april 1866, sida 2

De tre peonerna, uppskrämda af Domstolsledamöternas hotelser och gouvernörens imposanta hållning, erkände helt och hållet; de sade att de öfrige medijelparne hade samma morgon stigit ombord på en kattarmaram, som gick på Pondichery och att de erhallit stora rikedomar af Goulab; de berättade äfventyren vid tigerjagten såsom de verkligen passerat; de erkände sig brottsliga och vittnade nu tvertemol deras förra vittnesmål: de försökte så mycket som möjligt förmildra sitt eget brott och kastade hela skulden på Goulab och Mirpour, som förledt dem med guld och lysande löften. Allorney-general lade på dem flera frågor, som gingo ut på all få dem att erkänna Gabriels och klerbbs medbrottslighel: men peonerna kände cke sade de, dessa två unga .uropeer, annat än genom det storartade mod de visat på Lutchmis stränder, då de i det mest fasansfulla ögonblicket, störtade sig ensamma till Mounoussamys hjelp. Men, sade attorney, då tycktes det vara temligen tydligt, att de kunna hafva föröfvat mordet, då de lemnades ensamma med honom? — Ack nej, de voro ej allena, sade peonerna. Emellan Indiern och de två Europeerna voro fyrtio tigrar, starka nog att kunna sluka till och med Tchina-Patnam. — Har ni i dag sett Goulab och Mirpour? frågade domaren. — Vi hafva följt dem hela natten omkring på gatorna, sednast i morgse sågo vi dem på gouvernementsplatsen. De försvunno då skarprätaren aflägsnade sig; vi trodde oss skola sinna dem i deras boningar men de voro icke der. Deteaär klart som dagen, sade aftorneyn, att