Helsingborgs-Posten – 17 april 1866, sida 3

Jag ser då a ena sidan tolf infödda tjenare, hedervärdt och arbetsamt folk, som med all säkerhel icke äro köpta att enstämmigt vittna mot de anklagade, och som, hur mycket de än begråta sin herres död, icke skulle vilja hämnas den genom ett mord på tvenne oskyldiga, dem de icke känna. Jag ser vidare tvenne rika köpmän, söner af detta lyckliga luststreca, tvenne indier, som dragit sig undan affärerna för att njuta något af dessa loftiga njutningar, dem Mastoss skald så skÖmI beskrifvit i sina harmoniska vers. Goulab och Mirpour hatva förlorat en vän, och förlusten al en vän ären oersättlig förlust; det är en skatt, som man icke finner mer än en gång i lifvet. Skall jag tala om de båda indiska sångarne, hvilkas vittnesmål i början tyckes sakna all betydelse men vid närmare granskning erhålla sådan i aldra högsta grad? Hvad hafva de sagt er, dessa naturens enkla barn? De hafva sett Klerbbs och Gabriel förlorade i ensligheten, der samvetsförebråelsen och fruktan för straff qvarhöll dem, och sysselsatta med att i hast bygga sig en oformlig hydda, för att der begrafva ett lif. som icke lillhördåe någon annan än bödeln. Dessa båda menniskor, uppfostrade i verklighet och nöjen, hade genom brottet rest en skranka mellan sig och samhället och dömde sig till en evig landsflykt midt i ödemarken bland tigrarne, värdiga medtäflare till deras bedrifter. Och nu är det mig tillåtet att säga hela min tanke? Ja, och ingen mensklig be tänklignet skall kunna förmå mig att vika en hårsmån från min pligt. Jag skall säga allt och ingenting dölja. En sak har utan tvifvel öfverraskat er, mina herrar domare; ni sragen er hvilket betydande