Helsingborgs-Posten – 12 april 1866, sida 3

Solen hade aftäckt en fjerdedel af sin skifva; dagen visade sig åter och återgaf åt hela trakten den angenäma mildheten af skapelsens första dagar. I samma ögonblick gjorde hjortarne, fattade af yrsel, oerhörda språng och försvunno vid horizonten, under det att foglarne med en glad hymn helsade den andra morgonrodnaden och den andra soluppgången. Gabriel väckte sir Edvard med mycken varsamhet, i det han sade till honom: nu är det slut! — Redan sade Edvard; nåväl, vi må då återtaga vår marsch mot det okända. Visa mig nu vägen. — Och du gör mig ingen fråga? anmärkte Gabriel. — Öfver hvad? sade Edvard i det han gick i sin väns fotspår. — Öfver hvad? sade du; naturligtvis öfver allt det som har passerat under din sömn. — Hvarföre vili du alt jag frägar dig om det som jag vet och som jag ej behöfver lära mig i Indien. Anser du mig för en lärd? — llar du då sett en total solförmörkelse i Indien. — Nej, men jag har läst allt det som Herschells har skrifvit öfver dessa senomener vid Catosons observatorium, och då jag hade stort hehof af sömn, insomnade jag för att icke se det, som jag redan visste så väl. På en resa är det nödvändigt att icke förlora tid. — Och asironomen Herschell har talat om denna tigrarnes promenad? — Med största aogeranhet, min kära Cabricl, och Saovers har likaledes talat derom, och lord Cornwallis har iakttagit samma sak på en af sina