ON Så Helsingborg. Marie Bebådelsedag Höll, fom bekant, Helfings borgs pater Narciss sitt stora herdatal i Handtwers karnes flubb. Wi anse det för en skyltighet att med några ord beledsaga wissa punkter i detta märfwärdiga opus, hwilka synts oss icke böra lem nas oemotsagda. Hwad wi då först wilja anmärka är den s. k. Mpretitans jejuitiska tendens. Wi hafwa nemligen för wår del icke kunnat ja annat intryck af hr Boras framissällning sasom ett Helt betraktart, än att han welat rätt kraftigt underwisa fina Åhö vare om ten bekanta rättsprincipen ur Nronos fograrne7: När jag dricker få är vet rätt! Mer Eugene Sues roman i handen uppräknar han samwetsgrant samtlige rörssynderna och för hwarje fynd målar han med ven saftigaste pensel dess we rerstogglighet, då ren förefommer hos ve rita, re tongifwanrve, ren f. k. bättre flasjen, hwilket uttryck, tillämpadt på Heljingborg — och ren tilllämpningen glömde hans åhörare nog ej att göra — naturligtwis betyder alla tem, som icke tillhöra hr Borgs underdåniga anhängare, alla som icke welat spänna fig fom dragare för hans trinmfwaan. Han har icke färg nog swart att beteckna dessa tongifmantes moraliska förderf, reras girighet, trckenstap, störlefnad m. m. och deras fienttliga sinnelag mot ver egentliga folket, hwillet de helst önska försänkt i ekunnighet för att fortfas vante funna hålla ret i slafweri och förtryck. Men å andra sidan gör han fig all upptänklig möra att öfwertyga fina åhörare, att lasten ide längre är last, då den förekommer hos den folkklass, hwilken ve sjelswa tillhöra. Han kan wäl icke alldeles för: neka, att arbetaren t. ex. liksom ven rite är en syndig menniska, men han anför för honom få många förmildrande omständigheter, få mycken uvs sätt, att laftend tillväfnelighet reduceras till ett minimum. Det är tenna tendens wi kallat jesuitist. Det have ide fattats hr Borg anlernins gar att wända fin straffpredikan met sina egna åhörare: de få wäl fom deras medmenniskor i ans dra samhällsklasser hare wäl tält wid en förmas ning till kristlig ötmjukhet och renhet i seder — men märk: en Loyolas lärjunge förde aldrig den nakna sanningens språk mot rem han mille winna för fina ändamål. Hr Borg liksom demagoger i allmänhet sinner sin bästa uträkning, icke i att närma folkklasserna intill hwarandra och till den ändan predifa försonlighet och fördragsamhet, utan i att gifwa fränrig näring åt ren misstänksamhet met en högre bildning, ten afund mot bättre Iotz tare, från hwilka arbetarne och allmogen i allmän: het hafwa få fwärt att frigöra fig och fom ofta kommer dem att misskänna de bästa afsigter. Hwar finnes rå i mår tid och inom wårt samhälle symtomerna till det hat mot folkupplysningen, den arga lust att förtrycka ve ringare, af bwilka han påstår ve tongifwande wara besjälade? Wittnar ide twertom få vändligt mycket i wår tid om en humanitet i tänkesätt, en willighet att erkänna als las rätt, till hwilka föregående tider ide haft nä get motswarande? Åyss jublade Sweriges hela bildade medelklass öfwer den seger åt billighet och rättwisa, fom war wunnen genom representationsreformen. Man gladde sig just åt, att politiska rättigheter icke längre äro klassprerogativer utan att talangen och dugligheten, hos hwem den än måtte företomma, hädanefter skulle funna träda fram i det offentliga och tjena sitt land. Det hette, att i Sunerige finnes numera blott ett folk, icke skilda stånd och tlasser med stenttliga intressen. Wågar hr Borg påstå, att denna stämning war hyklad, eller att ren endast war ett känslontbrott för dar gen? Det fan ide annorlunda wara, eftersom han redan så fort efteråt skildrar samma mevelttafg få fom umgående med de gemenafte planer mot foltets rätt och upplysning. Efter hwad mi ofwan i korthet antydt kunna mi icke finna annat än att det är hr Borg sjelf och ingen annan som är besjälad af klasshat. Han wet utan twifwel alltförwäl, att i samma stund den splittring upphör, åt hwilken han så nyss begagnat tillfället att gifwa ny näring, i samma stund är ret också slut med hans eget folktribunat. Wi mig: b