Helsingborgs-Posten – 7 april 1866, sida 3

Mounoussamy vände sig om och säg sig ensam. ahriel och Klerbbs, som nu voro beröfvade det oumbarliga bistånd hästen lemnar i denna förfärliga jagt, hade endast rällfrågat sitt mod, då de gjorde sig till fotgångare för att bistå den oförskräckte naboben; men då de följde den venstra stranden af Lutchmi, råkade de snart på en oländig mark, full af kärr, som på sina ställen lade oöfvervinnerliga hinder i vågen; i denna trakt var floden starkt sammanpressad och strömmen så starkt, alt de icke utan öronskenlig lifsfara kunde tänka på att simma öfver den: och dessutom, hvad bistånd skulle väl de, om de också lyckats komma tillbaka öfver på andra stranden, kunnat lemna, då nya och ännu förfärligare rymingar, mångdubblade af ekot, tillkannagåfvo, att Ravanas hålor utsläppt hela sin grymma befolkning? Våra båda resande drefvos af en plågsam nyfikenhet att klättra upp i ett träd, från hvilkket man hade en dominerande utsigt öfer omgisningarne. klerbbs som först nådde den yttersta grenen, sade till Gabriel, pekande på en förfärlig grupp af gula, svartådrade odjur: Åå väl, min vän! tror ni nu på tigrar? — De stola gå öfver floden, sade Gabriel och gjorde sig färdig att taga emot dem med en kula. — De äro välkomna. Derborta, midt för oss synes floden lugn: der bildar strömmen en farlig hvirfvel . ... Men indiern, indiern! hvar är han? Sir Edvard, se dit bort .... i söder... det är infödingarne, som återtagit sina hästar,