Helsingborgs-Posten – 7 april 1866, sida 3

hvilka stätt dolda i skogen; de öfvergifva oss nu liksom de andra. — Nå väl! jag hade u förutsagt, ati så skullo gå. De hafva lössläppt tigrarne mot Mounoussamy, och nu är deras arbete sluit ... De skurkarne! Ett skri af förtviflan, ett öfvermenskligt, gräsligt skri, som tycktes utgå, cke från en menniskas bröst, utan från on kolossal bronsstaty, som plötsligt fått hf i en dröm, fyllde den ensliga trakten och gaf åen med ens en obeskriflig karakter af fasa och förtvislan. Indiern var det, som utstött detta skri, då han såg förräderiet försiggå genom hans tjenares flykt. Ilan visste sig ensam med sina tre skott mot ett koppel tigrar, som med hastiga språng nalkades från berget, likom en lefvande ström, i hvilken hvarje våg hade ögon af eld, tänder at stål och en storm af rytande. klerbbs och Gabriel varseblefvo då den olycklige Indiern, som försökte alt i rask fart styra sin häst mot de mörka hlippor som syntes längst bort vid horizonten. Oh! utropade Gabriel, man måste rädda honom till hvilket pris som helst. Och han beredde sig att störta fram till hjelp Klerbbs höll honom hastigt tillbaka. Min vän, sade kan, natten stundar; vi behöfva minst en timma för att kunna uppnå Mounoussamy, och vår väg går öfver tjugo tigrars kroppar. Vill ni våga försoket? Säg ja, och jag är före er nere ur trädet.Gabriel grep med båda händer i sitt svarte hår. (Forls.)