Helsingborgs-Posten – 7 april 1866, sida 2

delarne af sitt lopp, då jägarne åter stego till häst. Det var just vid don tinman, som af iadierna ansågs för den lämpligaste till tigerjagt. Rekognoscörerna hade nyss anländt oci Mounoussamy uppgjorde sin anfalsolan efter att hafva emottagit deras rapport. Han gaf order till tio af infosingarne att på en lånr omväg begifva sig till passen vid kavana. som alla äro befolkade af tigrar och derifrån drifva det frustansvärda villebrådet in i dalen fram till Lutchmifloden, der de andra jägarne skulle ställa sig i bakhåll bakom en tät ridå af kokosträd. Insödingarne bundo sina hästar vid träder och skyndade, efter att hafva med tulpanblommor ingnidit sina nakna fötter, som voro hårda som bronsen och lediga som örnens klor, öfver slätten bort mot de branta afsatserna vid Ravanas pass. Från dessa nästan obestigliga höjder trängde de intöddes ögon spanande in i de tjocka snär af lianer, som dolde de bengaliska odjurens familjer. Och då så det ofantliga hufvudet af en uppskrämd tiger visade sig i en öppning mellan löfven, vädrande fienden i luften, hördes ett rytande, som skakade klipporna och trängde till de djupaste hålorna i Ravanas pass. Tigrarne, liksom alla djur af otämjbar natur, lefva i enslighet och förlikas aldrig med sina grannar. Hanarne föra siasemellan vid parningstiden ett kris på lif och död; men derefter, sedan de inrättat sig makligt, ingå de vapenhvila och nöja siz med att på afstånd helsa hvarandra med en rytning och en passionerad sammandragning af näsborrarne, då de skola gå till elt kadaver eller till sjön för alt dricka. Sjelfbevarelseinstinkten bjuder dem att vaka öfver de områden naturen anvisat dem och hvilka de