— Se här mitt förråd tag .... men lägg icke in nåvot skott att skjuta en turracus med. — Ah! var lugn, sir Å21vard, det här blir ett förfärligt skott! Jag fruktar mera för min kind äu för tigern. Vil gud! Jag ser mig nödsakad att till förladd. ing begagna hälften af elt bref från herr de Lacipde! om Journal des Savantes visste detta! — Det är bra; skynda er, herr Gabriel; tigern kan komma. — Uen ännu en gäng, sir Edvard, förstär ni hvad detta raseri hos herr Moumassamy skall betyda? — Ja visst förstår jag; denne indier är en fin skämtare, som rufvar på cn plan och icke skulle vara emot på alt gifva några af sin hustrus älskare till spis åt tigrarne: han laborerer med något sådant i detta ögonblick. Men jag känner folk, som äro finare än han. — Verkligen sir Edvard? — Tyst, låt oss tala lägre, herr Gabriel. Det finnes hemligheter, som ... ni är den sist komne och5 vet ännu ingenting . . . . jag deremot hör till de hemmastadde! — Det finnes hemligheter, sir Edvard! — Det förvånar er! Det finnes mysterier öfverallt. I vårt kalla hemland, der solen endast lyser genow sin frånvaro, ges det små hemligheter för budoiren och kakelugnsvrån; de äro alla klara som dagen och likna hvarandra på ett hår. I dessa glödande rezioner finns det mörka hemligheter, dem passionen uppfinner och som icke likna hvarandra . . . . Ni sätter upp stora ögon, herr Gabriel. Öppnar ni dem litet till, så ser ni ingenting. — Sir Edvard, det är bra besynnerligt af er