Helsingborgs-Posten – 3 april 1866, sida 3

dem ett orimligt bruk pålärzer den i London och Paris. Det var. som om hvar och en berättade en dröm, en historia, i hvilken visserligen han sjelf spelade en rol men som dock kiinsade så sagolikt, att man helst ville forlägga den till något af de äfventyr, som åskådlixsöras på kinesiska tapeter eller på basrelieferna i kloras underjordiska klippsalar. Ehnran samtalet fördes på engelska, hvilket som bekant är et klanglöst och kantigt språk till följd af dess dubbla V, hördes dock i hvarje ögonblick sköna in-liska ord, med ändelser harm miösa som i grekiskan och latinet. Plötsligt stannade Sorlet, ty allas öron spetsades för att uppfänga de melo liösa ljud, som undsluppo den sköna Evas läppar. Hon berättade en episod ur sin händelserika barndom: är var det en strid me! bufflar och tigrar. som hennes boskyddare Palmer med stora kostnader arrangerat för all roa henne ett ögonblick, än talade hon om don underbara festen vid hennes bröllop. då Palmer förvanalade ett berg till en arbificisl vulkan och kastade ett helt indigomagasin i ett skyhögt hål af lönnoch ebenholtzträd och antände det för att parfymera luften på trettio mils omkrets och låta ett blått ljus hela natten igenom belysa Tinnevelysjöns stränder. Hon glöm le ej heller alt berätta om sin indiske mans galanta nyck att sedan han öst ut guld för att till Coromandelkusten föra alla hennes hvita ooh gröna dufvor — de vackraste dufvor i verlden! — sästa vid deras klor små silfverklockor, såsom det brukas i Indien, och sedan låta dem, en klingande sky, flyga ut ur kiosken till hennes brulkammare. De nykomne i Indien, de må nu tillhöra hvilken nation som helst, inse, alt Asien