Helsingborgs-Posten – 22 mars 1866, sida 3

är förbi, om det än dröjde till i morgon? frägade hon sakta. O, ja, ja, måtte Gud välsigna och belöna er om jag det får, svarade Anna. Hartson, som med otålighet afvaktade det i hans tycke allt för långa afskedstagandet och dervid anade, att någon underhandling var å bane, närmade sig nu och uppmanade Anna att skynda sig. Bästa Hartson, invände prostinnan, vore det ej så godt alt stadna qvar här öfver natten. Det är ju ett förfärligt väder och er unga brud är allt för rädd och uppskrämd deraf. Åh bevars, hvad är det för barnsligheter. Dessutom står jag i tillräckligt stort obligation redan för allt det besvär, vi gjort, an alt vi än ytterligare skulle taga er gästfrihet i anspräk. Tala icke om något besvär, inföll prostinnan. -Visserligen kunna vi ej tillbjuda er någon beqvämlighet, emedan vi icke hafva våra gästrum för tillfället så i ordning, men i alla fall fån j tak öfver hufvudet, och det är alltid bättre än gifva sig ut i oväder. Du, kära llartson, kan ligga på soffan i pappas rum, och Anna kan få plats inne hos flickorna. Det behöfs alldeles icke, afbröt Hartson, Sår vagn är ju redan framme och med en säkusk och tvenne raska hästar äro vi snart i värt eget hem. Kom nu, Anna, och låt oss sara. bå vågade Anna en bön i förening med prostinnans förnyade tillbud, att de måste stanna. Nej, utbrast Hartson med illa dold harm och sattade Anna temligen omildt om armen, edu är nu min hustru och hädanefter hjelpa inga undanflykter längre.