Helsingborgs-Posten – 20 mars 1866, sida 3

samhet med henne, som tyckes göra allt för att undvika mitt sällskap. Och detta skulle . ..jag få erfara, sådant kan . . . jag tåla, klagade Har tson ofta, då han på återvägen till sitt ensamma hem sammanträffade med Anders Ersson, hvilkens lugna tröstegrunder endast ökade hans sörtrytelse. Ja, den rike patronen afundades den fattige torparens lott, ty i dennes låga, tronga koja klappade många kärleksfuila hjertan honom till möte. Som den stora nya byggningen, hvilken Hartson, efter sin egen smak och beqvämlighet låtit uppföra, ännu icke var färdig och den gamla ej bestod af mer än trenne mindre rum, så hade han blifvit tillbjuden att i prestgården få fira sill bröllop. Ändllige n var den af fästmannen så otåligt efterlängtade brölloppsdagen inne. Tidigt på morgonen denna dag gick Ånna ensam gängstigen framåt till sin savorilplats i skuggan af de förr omnämda albuskarne. Hon ville der bedja Gud om styrka och förmåga att rätt uppfylla silt Fall, då skulle hon aldrig anse sig olycklig, medvetandet af detta samt vissheten, att hunnes älskade fosterföräldrar genom hennes uppoffring voro belryggade för nöd skulle skänka benne ersättning för kärlekens sällhet; ty denna känsla kunde hon aldrig hysa för honom, som skulle blilvya hennes make. Hade hon då redan älskat någon annan? J hon hade ägt en lekkamrat, en fattig torpa nkas son, tre år äldre än hon sjelf. Åren gingo och då gossen blef yngling tog han sig tjenst grannskapet af Aldala. De unga träffades vis-i serligen ej mer så ofta som lore. men var det någon dans under julens lopp, någon majstäng vid midsommaren eller ett slotteröl hos grannen. nog svängde då Jan Erik och Skön-Anna om