Helsingborg. resundayosten anför som ett glädjande tidens tecken, att J. A. Hansen, f. d. skomakaregesällen och uppassaren på Ferelandets byrå, sedermera det talrifa Bondewänspartiets mägtige ledare, han, fom warit en skräck för landets aristokrater eller s. t. storbönder, numera fraterniserar med grefwe Friis, konseljpresidenten, och konung Chistian 9 och war för ide längesedan nära att komma in i ministeren. Hwem siort, menar Oresundsposten, om ej den förre skomakaren en wacker vag fan blifwa själen i ven danska styrelsen, liiasom förre skrärdaren Johnsen, är vet i ven amerikanska? — Alltså: spetsen af Öresundspostens beprisade demokrati, slutmålet för en sannskyltig demokrats werfsamhet, bet är att ändtligen bringa det derhän, att han fraterniserar med de högdjur, hwars skräck och fasa han förut bemötat fig om att waraÖresuudsposten hur nog af blotta faktum, att J. A. Hansen en gång warit en man of folket men nu solar fig i hofwets och aristokratiens glans; hur han kommit till denna puntt är Orefundåposten likgiltigt. Det är eljest en känd sak, att J. A. Hansen ernått sin närwarande ställning på bekostnad af te foltliga grundsatser, fom förut gjort honom till wensterns ledare, och att ven sifta perioten af hand offentliga lif utmärker fig för en twetydighet, en brist på heder och fannvete, fom förmått de flesta af hand gamla politiska wänner att wänra honom ryggen. Kan det wara möjligt, att konungagunsten i Öresundspostens ögon är tillräcklig för att öfwerskyla dylikt? Det är för öfrigt anmärkningswärdt, att Ores fundspoften ide synes anfe vet i och för fig wara någon heder med att wara skrädrare eller skomakare. Då wår ojörliknelige demokrat t. er. talar om presitenten Johnsons tidigare bang, få är det alltit i en fåran ton, fom om han aniåg prefis denten först genom fin politiska werksamhet hafwa aftwått stymfen af att en gång hafwa sutit på ett bord och sytt fläder. Sak samma med J. A. Hansen. Han har wisserligen warit skomakare, men må ingen tro, att han nu syr stöflar, twerts om har han fullständigt brutit med fina fordna plebejista wanor och rwäljes i de finaste cirklar samt har en konungs öra — häri ligger hedern. Skulle vet måntro wara möjligt, att en liknande karriere hägrar för wår frore professors fantasi? Drömmer han måhända om att liksom J. A. Hansen klifwa upp på ret fuveräna folfetå arlar och från denna upphöjda plats afsluta allianser med ministrar och konungar? Wi anse tet icke otroligt, men till all lycka hafwa wi i Swerige åtminstone icke ännu något Bondewänsparti och hr Borg är heller icke nägon J. A. Hansen. Att tomma få långt som tenne, tertill fordras dock något mer än den wererwärdiga blanrning af frenesi och salfwelse, fom utgör kärnan i hr Borgs uppträdande fom offentlig man.