Helsingborgs-Posten – 20 mars 1866, sida 3

Utlandet. Situationen i Tyskland. Den preussiska förordningon mot politiska agitationer i Slesvig utgör naturligtvis ett al de mest framnstående föremålen för den allmänna uppmärksamheten. Den ofsiclösa tidningen-Debafte. i Wien bebudar österriklska noter till England och Frankrike med protester mot sorordningen såsom stridande mot öfverenskommelsen i Gastein. Af serskilt intresse är det alt iaktiaga det olika emottagande förordningen rönt af partiorganerna inom hertigdömena. Ett preussiskt sinnadt blad -Schlesv. Zeit. yttrar såjunda: Skämtet upphör, och den sista aklen af den agustenburgska tragikomedien börjar. Nan stall skråla om gräslig undertryckning, oc dock gladjer sig redan den stora massan af besolkninken innerlizt, om än icke högt, öfver att det hittillsvarande oväsendet nått en ända. Ett redan försvinnande parti, som i goda och onda dagar endast genom terrorism ville undertrycka hvarje motsatt, sjelfständig mening, ett parti, som söker sin like i skadeglädje och nedrigt förtalsraseri, har under alla omständigheter ingen ratt all beklaga sig öfver hårdhet, då regeringen uppträder emot detsamma och uppgifver Hoppet om att det genom egen öfverläggning skall komma till en förståndig uppfattning af tingen .... Konungen t:ler framdeles ingen motsägelse mot sin landsherrliga auktoritet, hvilken också gäller i Holstein, han vill hafva den aktad och erkänd i lika hög grad som i hans arslånder. Slesvig och Holstein äro redan förbundna med den preussska kronan, och Österrikes ideala deltavande, som hittills förslöat solkels sunda omdome, måste så snart som möjligt undanrödjas genom en internationel exvpropriation Från motsatt läger utbrister det augustenburgska bladet -Kieler Zeit.t: Förordningen är en ny våldshandling af det Bismarckska regimentet mot allt, som icke blott i hertixdömena utan äfven i Preussen likasom 1 hela Tyskland brukar betraktas såsom lag och räli; den är det grosvaste attentat mot hvarje serskill innebyggares personliga frihet och säkerhet, den tillintetgör den sista återstoden af politisk frihet, som det Manteufsfel-Zedlitzska regimentet ännu låtit landet behålla. Que medicamenta non sanant, serrum sanat, que ferrum non sanal, ignis sanat — hvem erinrar sig icke vid den drakonisks förordningen detta Hippokratiska ordspråk, och hvem vill väl anse grefve Bismarck för den läkare, som är skickad alt bortbyta de förgäfves bortkastade medikamenterna mot eld? Ty sörordningen af den 13 Mars hoppar i sjelfva verket öfver jernet för att straxt gripa till elden Belägringstilständet är ett jemförelsevis mild medel mot nämnde förordning, hvars betecknande med sitt råta namn förefaller oss svårt, då vi redan nödgats säga om herrar Manteuffel: och Zedlitz hittillsvarande regimente, att det slog