Helsingborgs-Posten – 15 februari 1866, sida 3

4 je ej annat än slä mig med förundran, att ju från den sida, derifrån jag hör ropet: gifwer ko nungen hidad konungen tiuhörer, förspörjas jatse och försöt, som owiltorligt inuebEra afsigten ar ingripa uti te rättigheter, hwitka, alltsedan 180: års gru nöelags stiftante warit konungen tillerlända och ser n, uti den nu af ständerna antagna riksdags. ertning, blifwit at honom bkewurate. Det en synes mig ide rätt mnäl stå tillsammans med re andra. Troligen hädlerer sig detta af den olik tytning man nifwer åt benämningen fonfervativ J tetta orts ädla mening, mina berrar, äro w alla fonservalida; ingen enda of of här flunes jag är terom ösfwertygad, fom ide of att fin själ och af hela sitt hjerta uppriktiat önskar bibehålla hwad fom är godt, rätt och nyttigt. Det är ens valt i begreppet om hwad fom är godt, rätt och nyttigt, fom wi slitju oss. 3 denna mening bar jag alltid warit och hoppas att alltid blifwa konservativ, m icke uti den som will bibehålla allt gammalt, ast dersöre att det är gammalt, 0 icke mill införa några förbättringar, derföre att d äro nyheter. Till anhängarne af dessa läror, som ingenting lärt och ingenting glömt, kan jag icke räfna mig. Tiden går framåt, mina herrar: den stär icke frilla, och wi måste, sörsigtigt, men vafe wisligt fölm i dess spår; om wi stä stilla, eller, ännu wärre, gä baflänges, förlora wi allt det ins flytande öjwer tidens rittning, fom wi, med ett tlokt iattta vande af dess tecken, tunna utöfwa, och det minsta, som då kan hända oss, är att tiden springer oss förbi. Wäl wet jag, mina herrar, att det stundom inträffa utt äfwen tiden går balänges, men detta är då en farlig riktning; tiden går baklänges endast för att taga en bättre ansats, och derefter med ett språng skynda förd ten ständpunkt, hwarifrån han witit tillbaka. Dolika språng äro wädliga; de merföra wälcjamma omstö rtningar, de medföra wåldjamma omstörtningar, de ingripa djupt i länrernas och fottens allmänna ören och enffilda wälfärd. Då en såran storm uppstår, tillkommer ret den täntande mannen att tillse, huruwida hur ej bör refwa sina segel, söka en undangömd hamn, rer ban i lugn tan afbida att stormen hinner lägga fig, och först, seran de upprörda wågorna lugnats, åt tem anförtro den farkojt, han tror fig kunna styra. Jag tycker mig spåra en dylik riktning batlänges i de med afscende på traktaten fram ställda förslag. Hwad än rikets jtänder, inom gräns serna för teras befogenhet, funna besluta, detta kommer jag naturligtwis att såsom laglydig med borgare underkasta mig; men ide fan man begära att samma band, fom på en bigtidlig afhandling haft äran med fia underskrift bewittna fin konungs, ifall sönt erriswa detta fördrag. Öcke heller fan man förwänta att jag med likgiltighet slulle uppe bära ett klander för långa, mödosamma och fam wetsgranna bemödanden, för hwilka jag kunde hope pats — ide t tacksamhet. ty en sådan hwarken får eller bör en enswarig rätgifm bare påräkna, men ett wälwilligt erkännande för mina redliga sträfwan den att uppfylla min konungas bud och att befrämja Dess ädla afsigter till ett af of alla lika högt äl stadt fosterlands sannskyltiga nytta. Jag tillåter mig att anhålla, det ridterskapet och adeln, i öfwerensrtämmelje med ÅK. M:ts nådiga proposition i ämnet, behagade för fin del lemna sitt godkännande till den med Frankrike afslutade hans relstraktat, med uteslutande af det tillägg, fom bes willningsutskottet ansett fig dertill böra föga.