nad ur sigte derföre att allmänna uppmärffomhes ten för ögonblicket är riktad på en brännande frå ga af stor wigt båre för Europa och Amerika. Utgången af tet sista kriget emellan Danmart och Äoftland strifwer LEurope-, har warit ett memento mori för te små ftaterna, fom reriger nom lärt, att hwarkfen traktuter eller de äldesta sympatier förflå att ffyrda dem mot te mägtiges wälrsgerningar. För få witt nu flera af ressa stater af andra rangen på grund af geografiskt läge, gemensamt ursprung och spräk hafwa utsigt att utan alltförstora hinder ingå ett närmare förs bund, är ingenting uaturligare än att de sluta fig tillsamman för att derigenom winna i stvrka. Ders till äro be i synnerhet uppfordrade, emedan en möäge tig suverän har förflarat, att han will beffyrda de beslägtare nationaliteternas bemörvanden att sluta fig tillsamman, ja öfwerhufwud bragt ret verhän, att nationalitetsprincipen blifwit ertänd fom en af grundstenarne för ten nyare tidens offeutliga rätt. Alla ressa släl förena fig att tala för ett förbund emellan de tre ncrdiska konungarikena, Danmark Swerige och Norge, och vet är terfore ej unterligt, nm de berätteljer, som wi på ve sista månaderna emottagit från desja länder, samtliga häntyta på en hos den skandinaviska racen regelbuudet fram åtfrrivante och starkt utpreglad rörelse mot on far stare sammanslutuing. Det fattas emellertid ide binder, och för Danmarks rätning må isynnerhet twå anföras, nemligen för vet första konung Kris stian, fom lärer befara, att denna nnion skall göra en rubbel thron öfmerflödig och att bet blir bans unga rynasti, fom får fitta emellan. Det andra bindret måste man söka i en hos befolkningen rår rande fruktan för, att Preussen, vå unionen fom mit till ständ, stall bemägtiga fig Jutland unver förewändning af att ret måste försätra fig mot re faror, fom förökningen i grannarnes magt kan ine nebära. Wi tro, att tessa bekymmer endast äro föga grundare. Det är alldeles ide tal om en dy-naftiff union efter Kalmarnnionens förebild, utan i stället om ett förbund, fom helt wisst skall wara mycket innerligt men fom å andra sitan skall låta re tre folken hafwa sin egen tillwaro och sina egna regeringar. Det är också mår äsigt, att ren of fentliga meningen, såwida konungen af Danmark sjelf följde rörelsen och sötte hämma densamma, stulle. för hwarje gång fom konungen af Swerige gaf salen en stöt framåt, mycket hastigt blifwa förs trolig med den tanken, att re två thronernas bes stäende mid sidan af hwarandra alldeles ide innes bär nägot hinder för foltens förening. Hwad farhägorna för Jutland beträffar, få anmärker l. Europe. att all anletning till hat och split emels lan Skandinavien och Tyskland skulle wara föres kommen, i samma ögonblick som de skandinaviska nortslesvigarne, hwilka med wäld blifwit lösryckte från sitt färernesland, gäfwes tillbaka till norten. Man bör då till och med funna wänta ett gort förhållande emellan Skandinavien och Nordtyskland, pwilka i många hänseenden, bland annat i religiöst, ftå hwarandra nära. I Swerige, fortfar LEurope, war det isynnerhet adeln, fom uppträdde mot skandinavismen, emeran den fruttade för att fe fina privilegier kulliastate, tå det demofratiska Danmark gjorde Norges ställning gent emot Swerige fars kare, men detta hinder föll med reprefentationsres formen. Dennas genomförande har derjemte haft till följd, att Swerige nu på praktisk wäg söfer aflägena te skrankor, fom stå emellan re tre nordiska ritena, och serskilt wisar fig ett ihärdigt bes mödande att uncerlätta den materiella samfärdseln. Swad den skandinavista rörelsen skall lera till, får ger LEurope till slut, låter ännu ide med wisshet säga fig; men wi kunna icke underlåta att med stort intresse och uppmärksamhet följa denna bett relsefulla wändning i de nordiffa foltens politis ska Lif. : Adressförhandlingarne pågå fom bäst i det ens gelska parlamentet och i franska lagstiftande för samlingen. På båta ställena mötas representanterna af en mer än wanligt hotande sitnation. J England synes parlamentsledamöternas uppmärte jambet framför allt annat wara mwänd åt freaturspesten och medlen att förebygga dess widare utbrerning. Starpa anmärtningar äro i båda husen rigtade mot regeringen för hwad den i så fall gjort eller rättare icke gjort. Ministrarne förswarade sig med, att ett införselfördud mot lefwanke freatur. hare warit en ogenomförbar handling. Förit i andra rummet på dagordningen komma frågorna om Fenierna och negerupproret på Jamaica. Rör rande de ivläneffa förhållandena föreslog en med: lem af underhuset att man i adressen borde fästa crottningens uppmärksamhet på att missnöjet i Jrland har allwarliga orsaker, hwilka det äv H. M:ts ministrars pligt att undersöfa och aflägsna. Förs 1 mA Ko NA .