Helsingborgs-Posten – 8 februari 1866, sida 3

sterrike förebrär sälunda Neue Pr. Ieit. reges ringen i Wien att den tolererar de augustenburgska agitationerna i Holstein, och säger fig wara för: wissad om att Preussen icke skall finna sig i att det med revolutionen i samband gående Österrike (en märlwärdig oc sätert oförtjent beskyllning!) undanhåller den preussiska kronan dess mwälförmärfe wade rättigheter. Från Altona telegraferas ven 6 Februari, att artilleriofficerare anländt vit från Magdeburg med order att armera hela Dybbölställningen. Ett helt fästningskompani skall oförtöfwadt komma efter. Kanoner komma att transporteras till ftällningen fjöledes. Jriskussionen om Lauenburg i den preussiska de puteradekammaren deltog grefwe Bismarck i egen person. Af hand tal meddela wi följande strofer, som synts oss högst betecknande för mannen och hand politik: Begreppen krona och stat kunna ide åtskiljas i Prenssen. Konungen är fom högste krigsherre berättigad att råda öfwer de af armeen gjorda eröfringarne. Jag skulle icke wilja tillstyrka en inkorporation (?), hwilfen dessutom icke önskas af Lauenburgarne sjelfwa. Kanske skola de uttala fig för en dylik, då Preussen fått en god minifter (Munterhet). Konungen är ide privat egare af Lauenburg utan veg suveräne hertig. Preussen har ingen skada haft häraf utan twertom större förrel än vet kunnat ernå genom Februari-betingelferna. Envaft på ett tidigare ftavium haden I kunuat op ponera er emot personalunionen med Lauenburg. Med afseende på Stesvig-Holftein funnen I göra vet ännu; men J tigen frilla, och wi weta ide hwad J tänfen om hertigrömena. Under pressanta förs hållanden är man ide alltid i stånd att samankalla kamrarne. Om ten store kurfursten skulle hafwa rärfört fig med stänrerna, hwarje gång han af slutere en traktat, hur skulle tet tå gått med ren previns, efter hwilken monarkien nu benämnes ? Virchows andragande, att kammanen icke skulle lemna sitt bifall till Lauenburgs förening med Preusfen, emedan frågan ide blifwit hänskjuten till fammaren förr än ven redan war afgjord, blef med stor majoritet antagen. Throntalet wid vet engelska parlamentets öppnande ten 6 Februari betecknar förhållanret till utlandet såsom tillfretsställande. Det gifwes ingen anledning att frukta ett afbrott i den allmänna freden, och regeringen är ense med Frankrite med asseende på fredens bewarande. J coustitutionel finnes följande berättelse om de sednaste tilldragelserna mid Rio Grande: De trupper, fom gjort infall på vet mexikanska oms rådet, tillhöra vet 118 infanteriregementet i Förenta Staternas arme och består af negrer. Sevan re i Clarkesville tagit flera båtar, satte de öfwer Rio Grande och bemägtigade fig Bagdad, der de giorde 3 till 400 fångar. Det säges, att te begått stamliga utswäfningar, plundrat staden och nedffjutit en del af innewånarne. Enligt bref från New Orleans skall general Weitzel, få snart han erhållit underrättelse om det förefallna, hafwa sändt 200 man till Bagdad för att upprätthålla ordningen. Den 6 Januari lär en fransk fore vett hafwa lagt fig utanför Bagdad oh bombars derat staden men utan resultat. Då den sista por sten afgick, war staden ännu i republikanarnes wåld, men man antog, att ve fejferlige snart skulle taga den tillbaka. En fransk fregatt med 300 man om bord hate afgått från Vera Cru2 till Bagdad. Dessa händelser hafwa, fom man lätt fan före ställa fig, wäckt stort uppseende i Washington. Den franske gesandten, hr de Monthalon, fordrare ögonblickligen förklaring af den amerikanska regeringen, men denna war ur stånd att gifwa någon, då den ännu ide emottagit någon officiel berättelse om förs loppet. Utritesministern telegraferade dock oförtöfwadt till Sheridan med befallning att anställa unrersökning och straffa de skyldige. DÅ vet uttrydligen blifvit ålagdt ven nämnde generalen attiafttaga ten strängaste neutralitet, så antager man, att de trupper, fom gått öfwer Rio Grande, gjort myteri och handlat i strid mot officerarnes order. Af samma mening är general Sheridan, fom har kommandot i New Orleans. Generalen ffall per telegraf hafwa låtit regeringen weta, att han icke AHAOkOkHzn3g33n33333n3333333n SRA Aa