Helsingborgs-Posten – 6 februari 1866, sida 3

— — — Sakta, ni slickor, sade hon, och hennes slämma klang så sträng och befallande, att hon ovilkorlizen blef åtlydd. Sakia-, upprepade hon ännu strängare än föra. Viljan J då, att allt tjenstesolket blifver uppmärksamt? Ac allena, Allan? fortsor hon derha kort, i det hon vände sig tll den nyss inträdde. -Jag vågade, sade denne sakta, i förlitande på edert ädelmod, alt sillbjuda ett par vänner den fristad, ni har öppnai för mig. och Han, Han är deribland? frågade grefvinnan vidare, i det hennes läppar bäfvade af spänd väntan. flan är medr, svarade Allan ännu saktare. ÅVi voro nära deran att dö af hunger och elände.Jag visste det-: hviskade ladyn, -jag vissio att det skulle inträffa så. Tråd på ett ögonblick tillbaka i sängkammaren, forifor hon sedan högre, och ni, flickor, sälten er på edra gamla platser och sticken lugnt vidare, som om icke det ringaste ovanligt förefallit. Ållan oc fröknarne lydde; ladyn åter gick bort till klockan och ringde på sin gamla kammearpiga, Meg. Mege, sade hon, då denna strax derpå inträde, med fullkomlig likgiltig ton, brinner elden ännu på härden?vilelt visst, myladyb, svarade denne, skådande upp förundrad. (Karls I