Helsingborgs-Posten – 3 februari 1866, sida 2

ne man, som mitt folk har skjutit i drabbningen: ser han ut som en skotte? Nej det är en engelsmans ansigte, och hans kamrater voro också engelsman eller ålminstone hannoveranarens undersäter och således landsmän till er. De skurkarne hade blott kastat på sig vår drägt, för alt under denna lånta mask synda på vår bekostnad och komma den efter skenet dömande verlden att tro, alt skottarne äro idel pack. Men fortsatte han efter en liten paus, istället för att pladdra vore det bättre att iordningsätta eder vagn, så att ni må kunna fortsatta er resa.och utan att afvakta svar vände han sig om och kommenderade några af sina ryttare att efterse equipagets hästar, och sätta det i oordning bragta seldonet i sitt rät a bruk. Snart var allt verkstäldt. och då också de flyktade postiljonerna infunno sig, så stod intet vidare hinder i vägen för de resandes affärd. Jag skall lemna eder en liten eskort tills i närheten af Manchester-, sade Allan Glencarn, sedan han underrättat damen, alt hon nu kunde afresa, -t5y det vore möjligt, att de skurkarne åter samiade sig och på nytt lurade ut er.Det är således ert verkliga allvar, ropade nu damen, i hvilkens ansigle en omisskännelig förundran målade sig, au frilemna oss, utan att ens lägga ringaste hinder i vägen? -Madame-, svarade Allan med stort eftertryck, fehurt jag icke känner ert nam, inser jag väl, att ni intager en ick ringa ställning i det menskliga samhället. Också skulle kanske mangen söka draga fördel af en sådan händelse; men min Herre och Konung för icke krig med damer, utan med män, och derföre, madame, res me Gud! Om dock någon gång i eder närvaro talet faller på skottarne, och någon skulle få det infallet kalla dem tjufvar och röfvare, så hoppas jag att ni skall göra denne någon något bättre underrättad om saken. NMin Gud, min Gu !, ropade nu damen med öfverströmmande känsla, hur dåraktigt, hur oartigt har jag icke bemött er, jag, som har er ädelhet att tacka för så mycket!