Helsingborgs-Posten – 30 januari 1866, sida 3

en betänklig lust att äta upp den nyfödde. D. Batty kom in i buren, har lejoninnan sannolilt antagit, att äfwen han war konkurrent till bytet, och härigenom ötates yttermera hennes raseri. Hon war fast besluten att förswara sin unge både mot re andra lejonen och mot djurtämjaren, och ret är endast en mening om, att Betty warit dödens ror, om han icke mijat det orubbligafte lngn och falls blodighet under denna ohyggliga barnsängsviil. Setan Batty wäl kommit ut ur buren, lyckates det honom och uppassaren att skilja lejoninnan fran re andra lejonen genom att skjuta stora plåtar af jern emellan burens stänger, och sedan detta skett, blef ungen tagen ifrån fin morer och presenterad för publiken, fom helsade honom med ren hänrydning, på hwilten en nyfödd prins alltid fan göra väfning. Det mar en liten wacker unge, hwarken större eller mindre än en fatt, och han war få lugn, som om han aldrig warit i i fara för att mista sitt späda lif i de andra lejonens magar. Det är naturligt, att denna skakande scen gjorde stort intryck på åskädarne. Många lemnade straxt thbeas tren, då Battvs lif swäfwade i fara och några damer blefwo till den grad utom fia, att de utan all hänsyn till trinoliner och fmalben satte åstad öfwer bänkarne för att ud dörren. Twå damer gjorte fruttlösa ansträngningar att aslägsna fig: deras blod stelnade i ådrorna, deras ben lunde icke flytta fia från stället, och slutet blef, att ve fwimmare. En ung fru bare på ett hår när följt lejoninnans exempel och mäste i hast föras till sitt hem. Jagthistoria. Från Töreboda skrifwes till G. P.: En högst rolig jagthistoria passerare förliden wecka, hwilken gaf anlerning till hwarjehanda skämt här i tratteu. Twenne unga män gingo neml. ut i ten lofwärda afsigten art skjuta harar, hwaraf Frersbergs förjamling har en ganska rit tillgåno, enär det ej finnes några skickliga jägare, fom fö a utrota tessa menlösa djör. Försedra med en jag hund, hwars rytte fom säkan blifwit stort blard Nimrods söner, lyckades vet vem fnart att ffjuta några jösfar. Dermed mar allt gort och wäl. Men sednare frampå eftermidragen warseblifwer ren ene af jägarne ett swart föremål sitta på en qwist straxt wid toppen på en åldrig tall. Troende, att det war en tjärer, som der obemärkt tagit sin hwiloplats, smyger han sig långsamt, men tyst, fram till den gamla tallen: och när han kommit inom skotthäll, sigtar han, lägger an och skjuter. Derpå följer ett jtarkt brakande genom trädens qrec nar, willbråret når marten och jagthunden rusar fram under starkt skällande. Jägarne hasta vit, och blifwa ide litet öfwerraskade, vå de finna I stället för tjätern — en stor swart katt, fafthållande en ekorre mellan tassarna, hwilken ban, faftan illa sårad, ogerna wille stäppa ifrån fig. Anfallen af hunden, måste han dock släppa sitt rof, för att sätta fig i förswarstillständ, hwarwid den liflige etoren, fom ide blifwit träffar af något has gel, utan blott några lindriga märken efter kattens klor, qwickt tilare upp i trätet. En förfärlig ftrid uppstod mu mellan hunden och ven sårade katten, ty denne sednare war ett stort exemplar af de mild: kattor, som någon gång påträffas i wåra skogar; och hare icke jägarne med sina bösskolfwar gifwit katten några hårda flag i hufwudet, är owisst bur ftviden utfallit. AN ( FN