Helsingborgs-Posten – 27 januari 1866, sida 2

Så sannt jag lefver, ropade han, -helt och hållet hans gestalt, som han för dsigoch gick. Men, fortfor han strax, med vild beslutsamhet, Små det nu vara hans vålnad eller han sjelf, vi måste söka att få honom i vårt välll. Och bort störtade han, så fort hans fötter förmådde bära honom! Men märkvärdigt — så snart han började springa, så började också den ofvannämde gestalten att springa, och nu visste Ulrik, att han hade att göra med en lefvande varelse. -Se nu, ropade han, -att det är en lefvande menniska, ty annars skulle han icke söka undkomma oss. Framåt, sergeant, alll hvad tyget håller. Sväng ni med tre man af åt venster, så håller jag med de tre andre åt högra sidan. Så drifva vi honom dit in i bastionen, hvarifrån han icke kan undkomma oss. Som hundar efter ett villebråd, så sköto de fram, och det lyckades dem verkligen att drifva den misstänkta gestalten i bastionen. Vid ingången i tornet vände han sig om, och återigen föll månskenet på honom. Det var verkligen och utan tvifvel Alick Campbell, ty man kunde tydligen urskilja det röda ärret på hans panna, genom hvilket han utmärkte sig. Ännu ett par språng, och Ulrik Crawford var anjänd i bastionen, under det sergeanten nästan på samma gång sprang in på andra sidan. Men der fanns ingen Alick Campbell, eller öfverhufvud någon annan lefvande varelse! Gestalten hade gjort sig fullkomligt osynlig! Ser ni nu, att det var hans vålnad?? sade sergeanten, hvilken den förra ångsten öfverföll. Nej, vid himlen, det var han sjelf, ropade Crawford, och då han utan tvifvel har störtat sig ned öfver bastionen, för alt undgå våra händer, måste han hafva krossat alla leder. Raskt sprang han till och skådade ned öfver häfstången på muren, som här var väl femtio fot hög. Han trodde sig säkert skola få se den förföljde ligga nedanföre som ett lik, men huru blef han bedragen! Vid den cvige Guden, ropade han, den menniskan