Helsingborgs-Posten – 16 januari 1866, sida 3

Dann art. Kövenhamns universitet firade i lördags fin nordiska fest. Det öfliga festtalet hölls af Ploug och asyftare att wisa Ten skancinaviska sakens muwvas vante ställning. Efter om inledning, i hwilten ban crinrade om nalienslitetssegiertris utweckling i wårt ärhundrare wifarde hun, att den skandinaviska igen war ett ufteyck of samma behof af nationelt obes roende, fom föranledt tyskarnes och grelernas bes friclsekrig i början af ärbundradet, vallonernas och poladarnes tesnintgar pa trettiotalet, ungrarnes rihets strio 1545 och vumenernas och ttalicnarnes bervielfe frau fremmande berrvemwitde, och fom närmat de beslägtade foltjtammarne intill hwarandra. J norden war sselafe af sammanslutnina game n talt, Nalmarunionen war mer än en teliäuishet, iom såg ut fom en tanfe. Wien tanten flums vare, tiils tyskarnes eröfringslystnad kallade den till en kraftigare tillwaro. Danskarne woro sjelfwa icke utan skuld i att skandinavismen i handlingens ögonblick ide beftod profwet. De hare fpillt tiden med fruftlösa försöt att bewara förbiurelsen med Tyskland, ve bare fördjupat fig i helitatserperis menter och labozerat sis till ett nytt konungahus efter legitimistiskt recept, och först i vet sista ögons blicket, dä faran war öf fwerhängande, hide de på alllbar wändt fig mot norr. Ja, till och med ännu lefre hes många den gamla tärleten till Helstein unter form af jträfwan efter personalunion. Tar laren öfwergick derefter till befwarandet af den frås gan, om den skandinaviska frågan nu war mindre praftisk, nordens förening nu mindre önstwärd. Det företom honom obegripligt, att de ej nu, je dan deras landtonrårte hare blifwit jå betydligt ins skräntt, skulle tänna ötadt behof af att stärka sig genom en förening med det öfriga? Norden. Preus ln war icke mättadt; den eröfring, det hade gjort, stull snart wisa sig keswärliz för detsamma, dere före att den mar half, och vet stalle befinna sig mellan twå alternativer, endera att gifwa vet orättfärdig t röfwade till cataeller ocksä att fullborda ers öfringen, så att vet blef herre öfwer hela södra och westra sidan Östersjön och i stånd att skapa en flotta, som kunde mäta fig med Rysslands. Det kunde ej wara något twifwel om, hwilket af dessa alternativer det sku lle wälja. M an sade, att de nu skulle akta sig för standinavismen, ty blef den fullbordad slulle Prenssare taga Jutland. Men han kunde ej förstä, att Jutland skulle wara mera utsat för att kiifwa preussiskt, då hela norden båte för fin äras och sitt intresses skull war före pligtigad att förswara vet, än då det mar öfmers lemnart åt det förswar, som Danmark ensamt funde lemna det. Och mi Slesvig. En norst skal har nyligen i Rom sagt, att Nordens ära är pantsatt med de danska nordslesvigarne. Återför wärfwandet af ret danska Slesvig borde wara mår let för alla danskars sträfwan, och detta mål kunde bäst ernås med det öfriga Nordens hielp. Både de, fom wäntade på det stora omslaget i Berlin och de, som wäntade på det stora ordet från Tuilles rierna kunde lätt komma till att wänta länge, och till och med när nationalitetsprincipen åter en gång lyftates högt på spetsen af bajonetterna, kunde lätt ret lilla stycket land mellan Slien och Kungaån glömmas, liksom det wälska Tyrolen och Venedig glömdes i Billa-franca. Hoppet om återförening stulle dereinst mera genom de nordiska ritenas förs enina; ty änskönt ve ej skulle komma att utgöra någon stormagt, skulle de dock blifwa starka nog till att under stora stricer erbjuda en wärtefull allians och I Ligga en ej ringa lott i wägskålen. Man bare en gång i riksrådet hört de öd destigra orden: Wägen till Eitern går ej öfwer Kolding, utan öfwer Altona — nn kunde man med ftörre skäl