Helsingborgs-Posten – 16 januari 1866, sida 3

lolöst. och det lyckades denne att på Sin sida bringa icke få af de hittils obesluisamme klancheserna. Härigenom icke blott förstorades hans arme, utan den vann också sådant anseende, som om hela Skottland öfvergålt till honom och ville erkänna honom som sin konung. Hyllades han icke till och med utaf män, hvilka hittills icke blott med afsigt hållit sig aflägsne, utan älven gällt som hans intrigantaste sien ler? ö Då nu ibland desse voro flera, hvilka, såsom t. ex. Lowat ech carlen af Skye, utmärkte sig genom en ovanlig politisk skarpsinnighel. så utbredde sig snart ibland jakobiterna den öfveriygelsen, att det nu måste stå rätt illa till med hannoveranarnes sak, ty eljest skulle påtagligen en Lowat icke kompromettera sig så, all öppet plantera Sluartska fanan och låta sin klan stöta till Karl Edward. Snart uppdök derföre den f.ågan, om det icke vore rådligast att, i stället för att Hilva liggande lugnt i Edinburg, draga fienden djerft till mötes och, innan det lyckats honom att concentrera alla sina krafter, tillintetgöra honom genom en hufvuddrabbnig. De klokare i Karl Edwards råd voro visserligen deremot och stödde sig isynnerhet derpå, att det egeniliga England betraktade skottarne som utländningar, och och att man således, om man inmarscherade i England, icke blott skulle hafva fiendens arms, utan hela befolkningen att bekämpa. Äfven anförde de, att högländarne alldeles icke passade för elt eröfringskrig. då de deremot, om Georg II tvertom med sina skaror angrep Skottland, fulle at hänryckning, skulle ila fram att försvara deras sädernesland. Sålunda, mente de slutligen, vore det klokast, alt icke ofverskrida Skottlands gränsor, utan först fullständigt organisera detta och utveckla dess stridskrafter, innan man tänkte på de förenade konungarikenas krona. Men häremot ifrade isynnerhet de yngre ibland klansörarne, och framför alla Karl Edward sjelf, och de använde all dem till buds stående vältalighet, för att få deras alsigt genomdrisven. (Forts.)