Helsingborgs-Posten – 13 januari 1866, sida 3

-Det vore en möjlighet, att planen, så djerf och oförvägen den ock är, dock skulle kunna lyckas.Han måste lyckas, svarade frun asgörande, och här?, fortfor hon. i det hon erbjöd honom en full börs, -är guldet, jag lofvat dig.-Det är för litet-, menade Macdonald, som dock orep girigt efter börsen. Betänk, jag måste fly ur Skottland, ty, om de fingo tag i mig, skulle de ögonblickligen döda mig. -Jag vet det, Macdonald-., förklarade qvinnan, numera säker på sin triumf, -jag vet det, men Jag vet också, att du, så länge du lefver. skulle hafva att kämpa med nåd och brist. Nu gifves det för dig tillfälle att i hast göra dig till en välbergad man, ty du kan anse detta såsom blott en handpenning. Ålick Campbell skall gilva dig tredubbla summan, så snart han är fri, och dessutom erhäler du det frälsegods pa engelsk grand och botten, om hvilket jag redan talat med dig.Detta sednare skäl gjorde slag i saken, ty mannen instoppade strax börs och ring i sin ficka. -Ilvar stå hästarne? frågade han med knappt hörbar stämma. -Som jag redan Sagt, vid den sora linden bakom hertigsalleen, svarade frun, hyars ögon nu sköto strålar af glädje. Skynda förut, förklarade nu Macdonald beslutsamt, om en qvarts timma är den fångne der. Intet ord vexlades vidare. Stumma skakade de hvarandras händer, ech en minut derefter voro de skida åt. i det den ena smög sig till venster, den andre till höger derifran. Fängelset, i hvilket man fört Ålick Campbell för den till utseendet sista nalten af hans lif, var ett af de hvall, som befunno sig vid bakre ändan af korsgångarne. Det enda fönstret deri — snarare en glugg, än ett fönster — var fast förvaradt medelst starka jernstänger, och den massiva dörren var tilläst med tunga riglar, hvilka emotstodo hvarje mensklig kraft. IIvarje gång den vakthafvande oflicern gjorde sin rund, hvilket skedde hvarje halftimma, sköt han dessa riglar till