Helsingborgs-Posten – 13 januari 1866, sida 3

Arets Böndagsplakat. När årshwarf efter ärshwärf framgå och wittm om förgängligheten af allt jortistki, när fröjd oc smärta, ljus och mörter oupphörligt omskifta i fol tens som i de enskildes lif, hafwe wi hos Herrer den allswältige, hos Honom, när hwillken inge sådan omskiftelse är, ren säkra tillflytten för mår hopp. Han är wår tlippa och wår borg. Han är mår tröft och wårt beskärm. Om alla andrstöd swigta och falla, stär Herrans löfte fast: Då rer Herren frutta, hoppes och uppå Herran; har är deras hjelp och sköld. Men om wi gå in i wårt eget inre och på allwar ransaka måra hjertan, kunne wi wät säga, ati wi hafwe förtjent Hans näd? Swar finnes ibland of ven, fom icke, vå han tanlen återkallar ett förflutet titskifte, behöfwer ropa till Honom, som är rättfärtig på olla fina wägar och helig i alla sina gerningar: Herre, gack icke till doms med Din tjenare, ty fär Dig ar ingen lefwande rättfärdig? Öwem är ren, att ban ite behöfwer bedja till Herz ven: Twa mig wäl af mine missgerning och rensa mig ifran mina synd? Hwem tänner sig ide i sitt innersta uppmanad att befänna: Herre, jag är icke wärdia till all den barmhertighet, jom Du pa Din tjenare bewist hafwer? Wände mi åter wåra blickar mot det vinkla tille fommande, fom stundar, och hwars ännu gömda drag wår sfumma blick förgäfwes sträfwar att skönja unter framticens slöja, skulle wi då ide känna of lita kraftigt uppfordrare att till Honom, den allena Wije, för hwiltens alltseende öga intet är förroldt och som bär allting med sitt kraftiga ord, att till