Helsingborgs-Posten – 3 januari 1866, sida 2

Wi anse of bereda wåra låäjare ett jynnerligt nöje genom att meddela neranståcnde tal af prof. Malmström wid reformfesten i Upsala. Den nya vepvefentationen ! J retta tilliggsord ligger, hwad fom för mången fosterlandswän warit hufwudbetänkligheten mot det förslag, som nu är lag. Sswarföre öfwergifwa en gammal, pröfwad samhällsform, under hwilken S Swerige fun nit en hög grad af politiff utweckling och faun fri bet, för en ny, om hwars werkningar man doc på fin höja kan hysa förhoppningar, ej absolut isshe ft? Jag will ej länge fästa mig mid den frågan, huruwida det nya, representatione ns gvuns dande på kommunal wäsendet, wertligen är så nytt, om det icke fastmer är en återgång till det t gamla, det aldraäldsta, det samhällsskick, som i wårt får dernesland ligger bakom historiens första gryning och först längt fram tiden fick wika för ven rena ständsförjattningaan: ty onetligt är dock, att denna återgång till kommunerna för oss är något nytt. Men lika litet fom något bör förkastas blott derföre, att det är gammalt, lita litet bör något förkastas blott derföre, att det är nytt. Alla de ins stitutioner, fom nu synas så wördnadswärda genom sin ålder, hafwa en gång warit unga, en gång bee tämpats såsom opröfwade eller farliga nyheter. Sjelfwa den utbildade ståndsförfattningen mar för217 sefel seran en nyhet, och hwad wärre är, en usurpation, för så wirt fom den föregående lagUlkande magten aldrig dertill gaf sitt samtycke. Och hade wåra förfäker alltid hållit sig fast wid det som war gammalt och forut, — jag undrar nst, hwar wi då i detta ögonblick skulle hafwa tätt på civilisationens bana? — Men gruncläggarne af wårt nyare statsskick, Carl IN. Gustaf Adolf, Axel Oxenstjerna och framför alla fäterneslandets fader Gustaf Wasa, de woro nyhetsmakare, bredwid hwilka konung Carl NV och Louis de Geer nästan fe ut fom konservativa Men i sjelfwa werket hafwa alla dessa refors merande snillen äfven i wiss mon marit fonfervar tiva; ty hwarje samhällsform, fom skall hafwa nås gon framtid, mäst sträcka sina rötter tillbaka i det förflutua, måste der ega fin grund och sitt söd. Wärdet af en ny samhällsform beror säletes derpå, om man från densamma aflägsnat, hwad som i en äldre, föregående, ej längre motjwarat tidens behof och samhällets utweckling, men deremot i den nya upptagit, utbildat och stärkt hwad fom i den äldre war lifaktigt. Uppfyl fer ten nya Mitsdagsordnins gen dessa wilkor, få må wi ej oroa of deröfwer att den är ny. Wår ständsritstag har nu imansds åldrar warit wårdaren af wår politiska frihet; och med tacksamhet, med sonlig wördnad, må wi ere tänna, att den åt sina efterträdare lemnat ett rikt arf. Men fråge wi, om det just är i egeuskap af itindsvifsdag, jom den uträttat fin höga misdz fion och wårdat frihetens heliga eld, få torde jwas vet ide få säkert blifwa jakande. Jag will ej bes strida, att under wissa tiosförbållanden ftåndåföre fattningen warit den lämpligaste och samhäl lsför hållandena bäst motswarande formen för det polj tiska lifwet; men jag will dot erinra derom, att srincsritstagens wackraste tider äro dels de äldstå, då ståndsbegränsningarna ännu ej woro rigtigt skarpt utstakade, dels de sista, då stånds slilnaderna dag her Dag allt mer utplånats; men att deremot de tiver, då stånds andan warit starkast inom rifsdadage och ständernas magt störst, warit Carl XI:s förmyndareregering och frihetstiden — tidehwarf, som man på en glädjefest fom denna ide gerna ers inrar fig, och fom begge slutade med enwäldet. Det war wid begge tillfällena en och samma twiftes fråga, hwars bearbetande anwändes till att bereda frihetens temporära undergång: frilfes och ofräl fez frågan. Måhända tänter man, att denna fråga i wåra dagar ej mer skulle kunnat wäckas till lif. — Kanske! Men jag bekänner, att jag för några weckor seran med bäfwan tycte mig förnimma då net af den annalkande jtormfogelns wingslag. Lofwad ware Gud och tad mare de nu förjamlare Ständernes hofsamhet och wishet — faran är aj lägsnad och det ej för ögonblicket, utan för alltid! Det berättas, att en af reformens attningswärsaste motståndare, wid underrättelsen om utgången af Adelns votering fmärtfamt utropat: Finis Polo