Helsingborgs-Posten – 23 december 1865, sida 3

dem i förväg för att se hvad som blifvit af den olyckliga fröken. Utan att känna det ringaste misstroende var Alice den gamla gumman som utgjorde hennes ledsagarinna, följaktig. Gängstigen förde genom de tätaste snåren, och snart blef skogen så tät, all man omöjligen mera kunde se tillbaka till vägen. Men Alice förundrade sig ingalunda häröfver, ty hon fann det naturligt att Allan, för hvilken närheten af Edinburg var högst farlig, hade utsett ett af de aflägsnaste och doldaste punkterna i skogen till mötesplatsen. Ungefär tem minuter gick det framåt, utan att någon af dem sagt ett ord; men nu kommo de till en uthuggning i skogen. från hvilken en bredare väg förde vidare. evå äro på ställetf, sade nu den gamla, visande på en trädstubbe, som kunde tjena till hviloplats. Den som skref brefvet, skall vara här på sckunden. Alice kastade en blick omkring sig. Punkten, på hvilken hon befann sig, var på alla sidor omgifven af höga träd, mellan hvilka framsköto småvextare buskar, så att man knappt kunde se ett par steg vidt omkring: Äfven var det här, ehuruväl landsvägen låg blott några minuters väg aflägsen, utomordentligt stilla och ödsligt. Dock kände hon ännu hvarken ångest eller misstroende, ty brefvet, som kallat henne hit, härrörde ju från honom, på hvilken hon byggde fastare, än på en klippa. Det förekom henne likväl något besynnerligt, att han icke redan inträffat före henne. För öfrigt hade hon ingen tid till eftertänkande, ty nästan i samma ögonblick, hon satte sig ned på trådstubben, hörde hon flåsande af hästar, och strax derpå prasslade det i löfven bakom henne. Hon såg sig tillbaka, och framför henne stod Alick Campbell och hans följeslagare, löjtnant Rawlins. Ålick!s skrek Alice och for upp med fasa. 4Jo, det är allt Alick! Campbell, svarade den tilltalade med ett hånleende. Men helt säkert känner sig min dygdädla och sedesamma kusin högligen bedragen, som väntade ati blifva emottagen af vida kärare armar, än mina äro;