Helsingborgs-Posten – 16 december 1865, sida 3

att i de tider Kenneth lefde sådan konstsärdighet kunnat sinnas i Skottland. Men detta torn med dess henHigheter byggde ingen skotte, utan en venilianare, hvilken Kenneth den Starke medförde från en af sina resor till Italien. Han lofvade honom hög belöning, och för penningar är hos italienaren allting salt: men en sådan belöning, som han erhöll, hade venetianaren dock icke väntal. -Och hvilken lön flick han?4 frågade Allan. -Kenneth den Starke?, fortfor den gamla damen, tillställde fremlingen så många arbetare, han begärde, och betalade dem alla lika frikostigt. Men säsnart tornet blef färdigt och hufvudarbetet var gjordt, bjöd Kennet byggmästaren och arbetarne till en festmåltid på sitt jagtslott, hvilket han hittills bebott, och som stod i närheten. Borden nästan dignade under rätternas tyngd, och vinet och bränvinet flöt i strömmar. Emot midnatten voro alle i ett tillstånd af rusighet, som gjorde dem oskicklige till hvarje öfverläggning och nästan till hvarje rörelse. Nu lemnade Kenneth slottet och tillriglade alla dörrar, liksom förut alla fönster i smyg blifvit tillstängda och spikade. Och hvad skedde nu? ropade sir Allan, då grelvinnan, rysande, höll upp. På morgonen andra dagen, fortfor hon med nästan Uudlös röst, var jagtslottet nedbrändt ända till grunden, och af alla dem, som deltagit i måltiden, fanns intet mera än förkolnade kroppsmassor, hvilka man icke en gång kunde igenkänna. Så aktade sig Kenneth den Starke att hemligheten med detta torn vidare skulle utspridas. Hon sänkte hufvudet och teg en stund. Tydligt kunde man köra hennes pressade andetag. Dock strax fattade hon sig med våld, och en minut derpå var hon fullkomligt mästare öfver sig sjels. Du frågar i dilt inre, sade hon nu i almält ton, huru det kommer sig, att jag inviger dig i alla dessa hemligheter. Jag vill säga dig det, fortfor hon, i det hon gjode en vändning med facklan och belyste dermed ett stort jern