komliga brist på försörjningsmedel och saknad af fast bostad. Presidenten. Ni har att vpplysa om, hwem och hwad ni är, ty det enda man hoå er funnit är ett för ett fruntimmer högst owanligt aktstycke, nemligen ett bewis om befrielse frän militärtjenst (skallande skratt). i Gensdarmen. Jag har anhållit denna awinna på landswägen i ett ögonblick, då hon wältrade i smutsen och kringklappade med knytnäfwarne en, som det syntes mig, ganska stark mansperson: han förswarade fig få godt han kunde; men hon lade fitt knä på hans bröft och höll honom fatt; med den ena bhanven hade hon gripit honom om itvus pen, och med ven andra måttade hon det ena slaget efter ret andra åt hans öga. Karlen skretk: hjelp, man mördar mig! Jag skyndade till och hare största möda i werlden att skilja dem ät. Det lyckades mig att få honom på benen och jag drog honom af alla krafter i armen, men hon hade åter fått gelsepunkten sine gensdarmen lemna upplysning och den förra ansågs ådagalagd af qwinnans fulls tag i hang hår och slet honom med fig. Det Iyce kades honom ändtligen att komma lös, eller fajt mera han tom lös terigenom att håren lossnade, med hwilka furien höll honom fast. (Skratt.) Hon har en knytnäfwe, som duger, och förstår sig äfwen på savate (ett slags boxning, bvarwid man begagnar sig icke blott af knytnäfwarne utan äfwen af benen, ja hufwudet såsom anfallsmedel), ty hon fällde mig till marken. Karlen och jag sprungo efter henne, och ni tan göra er en föreställning om den möda det kostade of att blifwa herrar öfwer henne; mig hotade hon med att bryta sönder min sabel. (Stratt.) Ändtligen lyckades ret oss att binda henne och föra henne bort, och då wi så hos henne endast funno ett militäriskt intyg, så trodde wi straxt att hon war en till fruntimmer förklädd kyrassier. (Nya skrattsalfwor.) Men då hon inte har något skägg och man dessutom, wid närmare efterseende, lätt kan öfwertyga sig om, att hon är ett fruntimmer, så fan jag endast fort och gort anmärka: Med sådana qwinnor skulle man göra en förträfflig konskription. Så förhåller fig fafen. Presidenten (till den anklagade).: Hwarför har ni genompryglat karlen? — Den anklagade: Herr president! Emedan han närmat sig mig och sagt, att jag war den kraftigaste qwinna han nä gonsin fett och emedan han gjorde mig förnärmans de förslag; vå gaf jag honom en örfil, han fatte fig till motwärn, och jag förswarare mig så godt jag kunde — utan gensdarmen hade jag dukat uns ber, jå sannt fom twå gånger twå är fyra. Presidenten: Så säger icke gensdarmen; han förmenar, att det kostat honom mycken möda att slita karlen ur era händer. Den anklagade: Jag war få ond, att jag fid jättekrafter; tänk er bara, en mennista, fom jag ide känner och fom ide gjort mig den ringaste förklaring eller sagt, att han älskade mig, öfwerfaller mig med ettwans hedrande tal! Presidenten: Wi skola höra honom. — Don Juan från landswägen föres in; han påstär fig ha warit något drucken och tilljtår, att han i fjelfwa werlet sfämtat en smula med ten anklagade. Men — tillägger han — hade jag wetat med hwad slags karl jag hade att göra, få ffulle jag nog aktat mig. Och härmed drager han upp ur fickan ett papper och medlar fram en hårtuss, den han påstår qwinnan hafwa slitit från hans hujfs wud. Presidenten (till den anklagade): Säg oss nu, bur det hänger ihop med det der militärbemwifet, fom man funnit hos er. — Den ankl.: Jag fann det en gång och föll på den ideen att, efter fom jag är temligen stark.... Pres.: Ia gens darmen och karlen här wet nog besked på vet. — Den ankl.: så tunde jag, för att förtjena få myc ket mera, gifwa mig till att arbeta som karl, och det gick mig ganska bra, ty jag lyckades få arbete som uttjent soldat. (Stor munterhet.) Jag war efter hwartannat dräng, murare och forman. Sndtligen en dag fare min fifte husbonde till mig: Hör på, du är en stark gosse, du arbetar fom en häst, du är orrentlig och dricker ide; om du mill, få gifwer jag dig min dotter till huftru. (Länge warig och larmande munterhet.) Ni inser min förlägenhet; jag war twungen att säga nej; då blef han ond; jag måste nu säga honom allt, och då arbetarne erforo det, kunde jag omöjligt stanna qwar längre. Då upphörde jag att spela karl och stod just i begrepp att begifwa mig till Paris, vå äfwentyret med gensdarmen hände mig. Pres.: Kan ni säga, hos hwem ni arbetat? Den ankl.: Ja wisst! Den anklagade uppgaf namn och adress på de olika herrar, hos hwilka hon tjenat, och deribland den, som erbjudit henne sin dotter. Domstolen Upskjöt saken på åtta dagar för att infalla denne. —De 1—— —— I Kongl. Ilosrätten expedierade