Helsingborgs-Posten – 14 november 1865, sida 3

intet wis wille erkänna det berättigare i en jemförelse emellan henne och de öfriga, fom stodo langt öfwer henne. Med ett gladt uttvyd gaf drottningen teen till, att konserten skulle börja. Jenny Lind, ven yngsta af Pe tre Vmäninnorna, skulle enligt programmet siunga först. Det beröm hon skördat hade icke giort henne öfwermodig men dock förlänat henne säterhet i sitt uppträtande och hon gick derföre frimodigt och lugnt till pianot, men då hon wid de första tonerna upplyfte fitt hufwud mötte hen en få mörk oc wild blick ur Grisis flammande fyr, att hon stod fom tillintetgjord. Oaktadt hon icke tunde för: tlara för sig dessa Monda Bjous magt, utöfwade de Tod ett ormotståndligt och olycksdeingaude ne flytande på beune. Hon tiände modet sjunta, fieliförtroentet förswann, och ven titta slöja, jom el jest ide stadade hennes wackra stämma utan endast gaf ven em mera swärmisk tolorit, fare sig tätare och tätare omkrina den och tillintetgjorde alldeles dess fmältande och förtrollande tlang. Äfwen hennes lelamliga kraf er sweto, vet blef swart för hennes ögon, och endast med största ansträngning war hon i stånd att sjunga arian till jlut. Haljt mecwetslös förre sig den unga sangerskan mot ryggen af en stol, medan den ackompagnerande ut förte det långa, till arian hörande efterspelet. Döcstyjtnad rårde i salen; det war dock icke beuns drans utan förlägenhetens, den switna wäntans binsamma tystuad. Jcke ens vet swagajte bifall föll som em tröst på den tillintetgjorda sångerskans siäl. Åhörarne woro som förstelade; till och med drottning Victoria have, trots all sitt hjertas gods het, icke mod att skänka henne ett beröm, som wid detta tillfälle kunte hafwa uppfattats som ironi. Hittills hade Jenny Lind fällan kunnat sjunga just denna aria till fiut för ähörarnes judlande bifalldyttringar. Slaget träffade den olyckliga sångerskan lika härdt fom oförberett. Rivalerna suto i frå lande segerglädje på sina platser. Cannentgarden hade firat en stor triumf genom Jenny Linds nes derlag, Lumbys första stjerna hade sjunkit. Trots Jenny Linds starka sinnesrörelse stod dock detta klart för henne, och hon tände hela omfånget af fir olycka. Hennes förlorade ära, hennes tillintetgjorda lyda, ven smärta hon skulle wålla fina wänner och fin familj, fom med stolthet fett upp till henne och wäntat sig få mycket af henne, alt framträcte med ens för hennes själ, men på fame na gång också tanken på hennes fäxdernesland, hens nes hem, hennes lyckliga barndom och fira fet kamrater. Till dem talade hon, för dem beklagade how sig och deras tröstande ord på hemmets språk talade till hennes själ. En tanke genomfor plötdligt ven stackars unga flickan och fom en stråle från himlen föll den i hennes af mörk natt omskuggade själ. Bland de melodier och wifor, fom hon fjuns git och älskat från sin barndom, fanns en liten ens kel bön, hwilken isynnerhet tilltalat henne och ins preglats i hennes minne. J de wackra stilla fom maraftnarne, då barnen sprungit sig trötta på mark och äng och hwilade ut i det mjuka gräset, hade hennes lettamrater ofta sagt: Jenny, sjung af tonbönen för of, ingen fan sjunga den fom du. Under de sista oroliga åren hade den unga flickan nästan glömt denna enkla sång, endast sällan hade den kommit för hennes tanke; nu, då hon war stadd i ångest och nöd, me vann den henne i hågern jemte tanfen på hemmet och fäderneslandet och ftor på en gång klar och tydlig för henne. Liksom drifwen af ett högre inflytande, intog Jenny Lind pianospelarens plats, sedan denne flus tat arians efterspel. Bäfwande famlade hennes fingrar omkring på tangenterna, men med de för: sta, älstate, minnesrika tonerna wäxte hennes mod; de stodo alla wid hennes sida, de mänga tära från hemmet, hon war åter i det sköna, älskade Swerige, en röst hwiskate: Sjung, Jenny, sjung, fom vu fon ju ingen sjunga den. Och hon sjöng! Tyfte naden i salen, fom under det långa efterspelet öfwergått till en sakta hwiskning eller mummel, ins trädte åter. Man lyfssnade till de fatta tonerna, orten hörde man tnappt, förstod vem i alla fall ie, men klangen af ven hänförande stämman träffade hwarje hjerta. Minnet af fäderneslandet och alla de tära derhemma hade löst den trolldom, som i I Å t. ersk ie