Helsingborgs-Posten – 14 november 1865, sida 2

rika gåfwor, fom från hela landet strömmade till det brandskadade samhället. Sammanhanget är följande: På hemställan of nöddjelpstommittien hade Warbergs ftavsfullmägtige, efter att till en början hafwa wägrat att med frågan taga be fattning, slutligen beqwämat fig till att anordna en revision, i hwilfen äfwen ombud från Stod: holm och Göteborg skulle deltaga, med serskilt mil: for att revisionen endast skulle wara till fiffran. Det för Göteborg utsedda ombudet, hr S. A. Heds lund, hare emellertid en wida omfångsritare fullmagt, den nemligen att tillse, huruwida medlen blifwit uttelade i enlighet med vet wilkor, under hwillet te blifwit skäntta, alltså endast åt wertligt nörlidande och ide at sådana brandskade, fom hare våd att bira förluster, tem te sjelfwa ådragit fig genom uvaftlåtenbet att assurera fin egendom. Res sultatet af hr Hedlunds granskning är högst ueds slåente. Till och med personer, som lunna kallas förmögna, hafwa i egenskap af nödlidande erhällit betydliga belopp säsom fyllnad i assurans, och detta oaktadt nörbjelvsfonumnittfn haft ledning af en s. k. berevningstommitte, bestående af jamhällsmedlemmar med widfträckt personaltännedom, hwilka i hwarje sersstilt fall tillhandagatt med upplysnins gar, hwaran alla misstag warit omöjliga. Säsom ett exempel på, huru medel blifwit bortkastade, ans föra wi af ret rika material, fom Handelstionins gen framlagt, följande i hög grad hunmpna ffrife welse af tollega febolke, prestmannen N. P. Ane rersson, hwilten erhållit full assuransersättning för uppgifwen förlust 1,600 vor men setermera funnit, att han gjort uppgiften för låg. Or Ane tersson, fom werkligen lyckades af fommitteen erhålla 250 ror, skrifwer: Af förckommen anlerning finner sig undertecknad uppmanad att ännu en gång wända sig till fomitår med wänlig anhållan att, iunan utdelningen af de rikt inftutna medlen afslutas, warda ihige kommen — och må vet tillåtas mig att till stöd härför framhålla följande omständigheter. Sedan jag sökt och wannit befordran hit till Warberg och feran jag härstädes förhyrt och icke endast för eget behof utan äfwen i och för uthyrning till bargäster uppsatt möblering, sängtläder, servis m. m. för 6 rum med kök och sänakammare, lät jag assurera hela mitt lösörebo (förökadt då jag gifte mig till ett belopp af öfwer 2,000 rdr) för blott 3,000 rdr s. m. eller precist detsamma hwartill jag i Kongelf alla åren sörsätrat mitt då egante lilla bo. Så inträffade den hemska natten mellan d. 5 och 6 Nov. förlivet år, då, såsom bes tant är, äfwen eld och brand gick öfwer min cgens. dom. En stor tel brann upp, en vel af tet vär: dare skarares mer eller mindre, men då jag hwars fen kunde eller wille ffrifiwa sju för tu, då mitt samwete heller ide mergaf mig att uppskatta gam malt till samma pris fom nytt m. m. och då jag derjemte, wid den tid då min förlust till osfuransz bolaget uppgafs (18 Nov. 1863) under ven em barras, hwari jag då befann mig, ide hade rätt reda på allt hwad jag förlorat, anmälte jag mig till en ersättning af blott 1000 rdr omtring. Att detta war wida under wärdet af hmwad jag förlorat bör wara klart för en och hwar. Och jag har ifwen sjelf sedan bittert fått ångra att jag ide i tid fett upp, ty wid närmare efterforskande och estertanke samt sedan jag hunnit noggrannt gå igenom hwad jag förlorat och hwad jag qwaregde, befinnes, att jag förlorat uti dels uppbrände och dels obrukbara gjorda böcker, uti linne och gångs kläter, möbler, kökskärl samt diverse saker (alt på winden förwaradt och hwarifrån icke värvades få mycket fom en näsktuk) förlorat för ett wärde af minst — 750 rdr rmt, hwilken för mig ganska kännbara förlust jag ide har — ret medgifwes gerna — allraringaste juridisk rätt att genom nöds bj.-fomiten få ersatt — men månne ide, från meralisk synpunkt sedt, det wore billigt att äfwen jag, fom ingalunda fan räknas till samhällets bättre lottate medlemmar, finge någon ersättning, om och när tillgångarne få mergifwa? Särskildt — så motbjudande det är, att tala om fig sjelf — torde jag böra nämna, att genom den brefwexling jag straxt efter eldswådan öppnade med flera rifgdagsmän och hwarwid jaa i bierta färaer framhöll