Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 3

ma fina tunga inåtwända grubblerier oh unders hålla fig med husets folk, isynnerhet Helene. Hon wifar en märkwärdig ojemnhet i fin utwedling. 3 många ting är hon fom ett barn, men emellanåt deremot lägger hon i dagen ett djup, en styrka, en förmåga att uttrycka fig, fom flår med förmåning Hon känuer, förnimmmer, ser allt på annat sätt än de andra äro wanda. Hon gifwer åt de likgil: tigaste obetydligaste ting en serslilt ide anad bety delse, en relation till fig, till fin familj, till lifwe i allmänhet. Raskt oc med passion griper Hon få om dylika fantasier och bestämmer ome: elbart sitt hand lingssätt derefter. Det kan under hennes närwarande förhållanden naturligtwis endast wända sig kring småsaker, men det är tänkbart, att Hon, om wig igarting kommo i fråga, kunde låta hänföra fig till ftora besynnerligheter. Hon gör så märkvärdiga frås gor och yttrar få från det allmänna föreftällningss såttet afwikande åsigter, att frihet och sielfständighet i handling måste anses rent af som en olycka för henne, ty hon skulle wid hwatrenda steg utsätta sig för werldens tadel. Jcke fom skulle man tilltro benne något dåligt, Hon har twertom ett rent, barns ligt finne, och slägtens olyckor hafwa dessutom lärt henne mycket. Endast allt för mycket är hon böjd att tillstrifwa sig en andel i sin familjs olycka, hon talar om en skuld, fom hon i detta assende har på sitt samwete. Derpå skall man ide sätta någon lit — men .... Min kusinj afbröt fig. Men? frågade jag otå ligt. Det är ide otänkbart, fortfor Hon twekande latt Luitgard, då hon slog upp sin förlofning mer en äldre man, som icke kunde stå hennes hjerta nära .... Hon Höll inne med fortsättaingen, tv Helene träd del in il rummet. Hela mitt wäsende hade i i dett ögonblick koncentrerat fig i händelserna, med namn