Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 3

ingenting försummades, som kunde lifwa och förströ Luitgard, så blef öfwerforstnerns dotter på någon tid bjuden till gäst i huset. Om oc Sewerin wid fina besök endast sällan fick fe Helene, få wisste han fig dot i hennes närhet. Och alltid Hade han nås got flags ärende, någon beställning eller fråga från hennes föräldrar att medföra, få att den lycklige kunde få tala, om ide med henne få åtminftone om henne, och fölunda ogeneradt sätta sitt besök i fam band med henne. Och huru mydet godt fit han ide höra om Helene! Ty hennes inflytande tillftref man, att Luitgard började synas luguare oh mera samlad. Redan efter en weckas förlopp mar borgs mästarinnan få intagen af Helene, att Sewerin af denna stämning hos sin moder kunde härleda de ljus saste förhoppningar. Af fig sjelf yttrade Han ins genting, troligen af hänsyn för mig, men då jag bragte saken på tal, anförtrodde han mig, att han fort före Helenes imrväde i familgen ämnat för mors dren yppa sin kärlek, men federniera, då allt lif iom af sig sjelf började gestalta fig lyckligt för bor nom, hade han beslntat att uppskiuta dermed, tills den lycka, han wäntade, äfwen för modren och de öfriga inom familjen kunde blifwa en oblandad. — Ja, lyckan war honom huld! Den förde honom den säkra wägen till målet, och äfwen då han wille slå in på en afwäg, ledde hon honom åter in på den rätta stråten, der det icke war möjligt att gå miste. En eftermiddag fatt jag med Sewerin i min fur fins rum, hon hade just wälkomnat oss med eu topp taffe efter den mödosamma wandringen. Sewerin förekom min längtan efter ständigt nya berättelser om Luitgaro och tröttnade ide att utforska fin syster. Det bättrar fig hette det, i betydlig mon. Mer flickan är oc förblir ett besynnerligt wäsen, för hwars natur de abnorma egenheterna hos Hennes familj ide synas wara fremmande. Hon är nu fö långt, att hon ofta halfwa dagen igenom fan glöms